• Bystdrottningar, jungfrur och amasoner

    27 april Kvinnohistoria, Normer, Podd, Program
    23 mars föreläste Linda Fagerström, docent i konstvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö om brösten historia i konsten. Liberty Leading the People (1830), Louvre-Lens, Paris.

    Nu kan du som inte kunde vara fysiskt i rummet ta del av Lindas intressanta tankar om bröst. Föreläsningen utgick från många konsthistoriska bilder som du själv kan googla upp och följa under samtalets gång.

    Vi skrev såhär om samtalet innan:

    Kvinnobröst har genom historien förknippats med fruktbarhet och liv, sexualitet och moderskap – men också frihet och makt. Friheten på barrikaderna i Delacroix välbekanta 1800-talsmålning visar sitt nakna bröst i en symbolisk protest mot politisk konvention och tvång. Amasonerna, antikens mytologiska krigarkvinnor, skar av sig högerbröstet för kunna skjuta pilbåge och gick till strids barbröstade. Idag är kvinnor som ammar i offentligheten ett hett diskussionsämne, samtidigt som våra offentliga rum är fyllda med reklamens sexualiserade bilder av mer eller mindre avklädda kvinnobröst.

    Trevlig lyssning!


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

    21 april Normer, Berättelser, Gästskribenter, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Torsdagen den 17 november 2016

    Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

    Tar mig ur sängen trots ett helt sjukt illamående. Ser ner över mitt ärr som sträcker sig över halva min överkropp. Känner hur det spänner i det. Rör min högerarm upp och ner några gånger, vevar runt. Sen de tog bort mitt högra bröst så vill den inte riktigt fungera som den ska. Beklagar mig över detta. Förstår nu hur de barbiedockor kände då man var liten och lekte med dem och plötsligt slet loss en arm på dem, för att sen sätta dit den en dag senare. För så känns det, som om någon ryckt loss min arm och sen satt dit den igen. Tar på mig mina kläder. Äter frukost.

    Efter frukosten tar jag spårvagnen ut till Mölndal och Ortopedtekniska mottagningen. Ska få en riktig silikonprotes i dag, samt en passande protes-BH. Är trött på den där tillfälliga protesen som är som en JYSK-kudde och som ibland hoppar upp på axeln. Under veckan har jag surrat omkring som ett litet bi i olika underklädesaffärer för att kolla in utbudet av protes-BH:ar, vilket visade sig vara noll. Konstigt med tanke på att tjugo kvinnor om dagen får bröstcancer i Sverige, vilket innebär en kvinna var 80:e minut. Ändå så säljs det inte en enda protes-BH på de stora underklädeskedjorna. Förutom Lindex som säljer en på nätet. Men nu ska jag alltså få en protes-BH helt gratis, samt en passande protes.

    Anländer till Ortopedtekniska i tid och så fort jag visat upp mitt frikort i receptionen kommer en äldre kvinna och hämtar mig i väntrummet och jag förs in i något som liknar ett litet omklädningsrum och där inne, på en ställning, hänger det ett tiotal protes-BH:ar som mest ser ut som omsydda mammelucker i svart och vitt. Känner hur min hjärna i ren panik drar sig tillbaka, hur den hamnar i ett fastfruset läge och jag hör mig själv stammande fråga om det där är vad man har att välja på samtidigt som jag skakande höjer armen och pekar på dem. ”Ja”, säger den äldre kvinnan glatt, hon vars jobb är att hjälpa mig. ”Men först ska vi hitta en protes i din storlek.” Hon försvinner och återkommer inom kort med två proteser, varav den ena verkar vara i min storlek. ”Och så en BH i din storlek”, säger hon och vänder ryggen till mig för att leta rätt på min storlek på ställningen. Hon vänder sig om igen, med en BH i ena handen, men är nu konstigt tyst. ”Ja, vi får väl se om det här funkar”, fortsätter hon muttrande bakom min rygg medan jag står där naken framför en spegel med mitt stora ärr där mitt högra bröst förut satt. Sen visar hon mig hur protesen ska sitta i protesfickan innan hon hjälper mig på med BH:n som visar sig vara alldeles för stor. ”Men, men, det här är ju inte min storlek”, hickar jag. ”Ja, jag vet, men jag tror inte att vi har någon BH i just din storlek”, säger hon torrt. ”Men jag har ju en alldeles vanlig BH-storlek. Varför har ni inte någon i min storlek?”

    Hon vänder bort blicken, svarar mig inte och försöker nu knyta ihop BH:n i ryggen på mig, knyta upp det bröst jag har kvar. Känner hur allt svartnar för ögonen, jag faller mot golvet där jag skriker ut min smärta över den förnedring och skam det innebär att förlora ett bröst, få det bortskuret på grund av cancer och sen så finns det inte ens en jävla protes-BH att få. Hon sätter mig tröstande på en stol innan hon får mig att prova en mindre BH-storlek som absolut inte passar, men som kan göras lite större i ryggen med hjälp av en expander och som då nästan passar. Jag torkar mina tårar, står stoiskt framför spegeln innan jag spottar fram: ”Nu är man OFF THE MARKET. Jag skulle inte vilja knulla mig i den här BH:n och då är det illa.” Hon tittar oroat på mig och säger sen att så kan jag väl inte säga, och att ett bröst inte är hela världen, för tänk om det hade varit ett ben. Ja, tänk om, tänk om hör jag en sarkastisk röst inom mig säga. Men testa på lite cancer själv då, testa på den här mammeluckBH:n. Så jävla sexigt med cancer, va?

    I allt ursinne kommer jag plötsligt att tänka på de kändiskvinnor med bröstcancer som då och då brukar sitta i någon soffa på TV:4 nyhetsmorgon och prata ut om sin bröstcancer. Hur de brukar säga att de är mer än sina bröst, och att deras identitet inte alls sitter där. Men borde inte dessa kvinnor veta att en identitet främst är något man bygger för sin egen skull? Min identitet är inte till för att ”pleasa” någon sexuell partner, eller arbetsmarknad. Mina bröst är till för min njutning och för den partner jag väljer. Så visst är mina bröst en del av min identitet.

    Och även om jag bara har ett kvar så borde jag kunna erbjudas en sjukt snygg och sexig protes-BH med allt bling-bling i världen på.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras till hösten. Boken kommer att heta Det är inte ”bara ett bröst” jag förlorat .

  • Vilket år! Hejdå 2016, hej 2017!

    1 februari Jämställdhet, HBTQ, Kvinnohistoria, Normer, Umeå
    För att förstå den värld vi lever i behövs kunskap om dem som levt före oss, det formar vår syn på världen. Under 2016, ett år då mycket hände i omvärlden, har vi på museet arbetat för att skapa en plats för samtal och reflektion. Där människor förhoppningsvis kan få nya perspektiv och möjlighet att prata om det förflutna, samtiden och framtiden. Bild

    Vi har pratat om suffragetter som gav hela sitt liv för rätten att delta i det demokratiska samhället. Vi har pratat om sånt som begränsar människor idag; som rasism, genusnormer, kolonialism, homo- och transfobi, könsstrukturer inom sportvärlden och mäns våld mot kvinnor. Men vi har också visat på att kvinnor har organiserat sig både förr och idag och att det finns kraft och inspiration att hämta i dessa rörelser.

    Utställningen om kvinnors organisering i Umeå, Berättelser i en stad, är omtalad och omtyckav våra besökare. Det har varit fantastiskt roligt att se att intresset för lokal kvinnohistoria är stort och att det även lockat besökare från andra platser än Umeå.
    Och det var absolut fullt hus på årets sista programkväll där Annika Norlin med gäster samtalade om erfarenheter av att vara kvinna i norra Sverige och Sápmi!
    Vi summerar 2016 års publikrespons som ett kvitto på behovet av Kvinnohistoriskt museums perspektiv i samhällsdebatten – museet är viktigare än någonsin!

    Det är genom alla samarbeten som Kvinnohistoriskt museum har blivit den arena för samtal som vi ser idag. Tack alla som vi har samarbetat med! Tack alla ni som besökt oss, från Umeå och världens alla hörn! Tack för all pepp, uppmuntran och stöd!
    Med er vill vi dela framgångar – och framtiden.

    Ta gärna del av vår verksamhetsberättelse i sin helhet här.PDF
    Eller hämta ett ex. i vår reception!

    Välkommen 2017, nu kör vi!

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion

    2 december Jämställdhet, Kvinnohistoria, Världen
    I oktober 2016 var jag, som key-note speaker, inbjuden att tala på den internationella konferensen ”Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion”. Konferensen hölls den 20-22 oktober i Istanbul och arrangerades av Women´s Museum Istanbul och Istanbul Bilgi University. Bild

    Närvarade gjorde det internationella nätverket för kvinnomuseer, IAWM (International Association for Women’s Museums). Konferensens tema var hur kvinnomuseer som agenter i samhällets minnesproduktion kan bidra till och stärka samhällsförändring.

    Konferensdeltagarna var huvudsakligen museifolk, forskare, universitetsstudenter och -lärare, aktivister och representanter för kvinnoorganisationer från Turkiet, Österrike, Laos, New Zeeland, Japan, Italien, USA, Danmark, Tyskland och Sverige. Ett viktigt syfte var naturligtvis nätverkande och att lära av varandra. Samtalen kom att kretsa kring kvinnomuseers uppgift att arbeta för synliggörande med hjälp av sam- och medskapande. Frågor om inkludering och en vidgad historieskrivning, flätades ihop med samtidspolitik när aktuella händelser i Turkiet trängde sig på och påminde om att all historieskrivning är politik. Många olika kvinnor, universitetsforskare och aktivister, vittnade om konsekvenserna av ett hårdnande samhällsklimat i Turkiet - om utsatthet, uteslutning och förtryck. Och jag glömmer aldrig den grupp kvinnor som berättade om sitt arbete med att skapa ett kvinnomuseum i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, mitt i en krigszon.

    Mitt föredrag Women’s history – an arena for voices other than those previously heard the most”, handlade om tillkomsten av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, mot en bakgrund av allmänna museers samhällsroll och plats i museilandskapet. Jag delade insikter och erfarenheter från museiverksamhetens första 1,5 år, då museet etablerat former för att arbeta “samarbetsdrivet”, d v s hur strategiskt publikarbete, samarbete och samverkan med individer och grupper, har både drivit och format museets nuvarande praktik.

    Konferensen genererade stort intresse från media, både tidningar och TV. Stor förvåning och nyfikenhet rönte det faktum att Kvinnohistoriskt museum är så pass nystartat (öppnat i nov 2014) och det allra första av sitt slag i Sverige. “- Är det för att Sverige är så jämställt som det skapas ett kvinnohistoriskt museum först nu – eller är det tvärtom?” var en fråga jag fick.

    Kvinnomuseer finns idag på alla kontinenter och har, sedan de etablerades för ca 40 år sedan, stigit fram som starka röster i frågor kring diskriminering och mångfald, miljö och krig/fred. Gemensamt är att de tar avstamp i nyckelfaktorer som påverkar kvinnors livsvillkor; som mänskliga rättigheter, ekonomi, identitet, makt, inkludering, minnesproduktion och politik. Alla hämtar de sin kraft i ett stort samhällsengagemang och en vilja att agera för samhällsförändring med hjälp av ett, i museisammanhang, annorlunda tilltal och en genusmedveten historiesyn.

    I Istanbul, möttes i oktober 2016, några kvinnomuseer. I en internationell konferens som pekade på att det är hög tid att inse att historia har kulturell och social sprängkraft, och som därtill bevisade den stora potential museer har att bidra till demokrati och inkluderande samhällen.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Maria Perstedt

    Chef för Kvinnohistoriskt museum. Kulturhistoriker med passion för museer och 30 års yrkeserfarenhet från flera olika kulturhistoriska museer, bl a Historska museet i Stockholm och länsmuseet Sörmlands museum.

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag & söndag 12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun