• Pussy Riot vittnar om fängelset

    16 november Gästskribenter, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Program, Världen
    "Vi måste göra något nu. Inte vänta. Det är du som kan förändra saker”. (Maria Aljochina)

    Fängelstraff med två år i arbetsläger och piskrapp av kosacker. Hon har illegalt rest ut ur Ryssland för att komma till Sverige. Inget verkar hindra Maria Aljochina som på lördag framträder i Umeå. Hon ska prata om sin bok Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse. Det är mycket som händer kring den politiska aktivisten och konstnären Maria Aljochina. Hon är som oftast på trampolinens yttersta kant och nedslagsplatserna varierar. I februari är det sju år sedan hon och fyra andra medlemmar i Pussy Riot framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin” i Frälsarkatedralen i Moskva. Det kunde ha blivit fyrtio sekunder som passerat in i några få människors medvetande, aldrig mer än ett videoklipp som rundat kompisgänget. Men nu var det strax presidentval och det fanns med all sannolikhet skäl till att den ryska regimen ville utnyttja gruppens påhitt.

    ”Det som retade upp oss var att patriarken för den rysk-ortodoxa kyrkan agiterade för Putin. Kyrkan sa att det var en synd att demonstrera”, säger Maria Aljochina och menar att allt är absurt, så ”orwellskt” eftersom Sovjetunionen i årtionden jagat prästerna och förbannat kristendomen. Hon ser sig själv som kristen och menar att den provocerande spelningen i Frälsarkatedralen skulle skapa debatt.

    Men regimen slog tillbaka och begreppet Pussy Riot blev ett begrepp, med tiden Kremls nya världskända dissidenter.

    Allt har dock sitt pris. Eggen mellan liv och död är svår att balansera på.

    Vilka är dina favoritpoeter, frågar jag Maria Aljochina när vi snabbt ses på Kulturhuset i Stockholm. Hon signerar sin bok, jag är näst sist i raden, och berättar att vi snart ses i Umeå. ”Okej. Här.” Hon skriver ned två namn i mitt block. Mandelstam och Vvdensky. Och sedan Bukovskij.

    De har alla suttit i fängelse. Osip Mandelstam dog i ett transitläger nära Vladivostok den 27 december 1938, 47 år gammal. Han blev med tiden en uttalad stalinkritiker. Alexander Vvedensky fick tidigt ögonen på sig och satt arresterad för ”kontrarevolutionär” verksamhet 1941. Han dog 37 år gammal på ett fängelsetåg. Båda efterlämnar verk som lämnat djupa minnen . Den 30-åriga Maria Aljochina från Moskva, med mössan neddragen i pannan och med benen uppdragna under sig med nätstrumpor, är en i rad av kulturens upprorsmakare. Nu, i vår tid. Alexander Vvedensky såg det egna livet som en kreativ handling som kunde omvandlas till konstverk. Check, Maria Aljochina, tänker jag med hennes Riot days i minne.

    Vladimir Bukovskij tillbringade mer än tolv år i Sovjetunionens fängelser och slutna psykiatriska anstalter. Och när Aljochina ställdes inför svåra moraliska val i arbetslägret tänkte hon på hans ord om betydelsen av underkastelse. Hon skriver. ”Dessa tillfällen av val i fängelset, kommer att finnas kvar hos dig resten av ditt livet” (…) Sviker du dig själv, om så bara en endaste gång, kan du inte sluta. Då blir du en fånge. Och det innebär att du har besegrats. Då har de verkligen berövat dig all din frihet”.

    Maria Söderberg
    15 november 2018

    Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse utges av Teg Publishing i översättning av Linda Skugge.
    Maria Söderberg samtalar med Maria Aljochina på Vävenscenen, Umeå 17 november 2018 kl. 18.30.
    Biljettinformation

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Vad innebär det egentligen att könskvotera?

    13 oktober Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet
    Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) har som syfte att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön. Det betyder att alla ska behandlas lika. Det står även i diskrimineringslagen att förbudet inte hindrar åtgärder som strävar efter att främja jämställdhet. Det sistnämnda utgör ett undantag från att behandlas lika. Nedanstående text ger exempel på en sådan åtgärd, nämligen att kvotera.

    Det här är ett sammandrag av den presentation Johanna Jers, doktorand i rättsvetenskap, höll på Kvinnohistoriskt museum 5 oktober 2017. För mer information om programpunkten se http://www.kvinnohistoriskt.se/5.159c28515ded26ff4c1f6a0.htmllänk till annan webbplats

    Grundläggande i svensk rätt är att alla människor ska ha samma rättigheter och därmed också kunna få, alternativt ha, samma rättsliga skydd. Samtidigt finns det utrymme att reglera detta på olika sätt beroende på vad lagstiftaren vill uppnå. Det finns alltså en allmän strävan efter ett könsneutralt samhälle men vägen dit behöver inte vara lika neutral. Med ord tagna från rättsvetenskapen som är den vetenskap jag utgår från, strävar vi efter formell jämställdhet som är omringad av materiella villkor. Materiella villkor innebär här kortfattat användandet av jämställdhetsfrämjande åtgärder. En sådan jämställdhetsfrämjande åtgärd är att könskvotera.

    Kvotering ses ofta, speciellt i Sverige, som en radikal lösning på ett större problem. Men verktyget används betydligt mer än vad vi tror. Att könskvotera till bolagsstyrelser är ett relativt nytt område. Men det är idag till exempel mer än 75 länder och 130 politiska partier världen över som använder sig av kvotering för att få in fler kvinnor i politiken. Sverige var bland de första med vad som brukar kallas för ”varannan damernas”. Det vill säga varvade partilistor som infördes inför valet 1994 och som fortfarande används. Andra samhällsområden i Sverige som använder kvotering är till exempel regleringen av antalet föräldrarepresentanter till en skolstyrelse, den geografiska placeringen av styrelseledamöter i bolag och mottagandet av antalet asylsökande i enighet med internationella regleringar.

    Vad gör man när man kvoterar? Att könskvotera innebär att i förväg bestämma en jämn fördelning där andelen kvinnor respektive män i en grupp är 40/60 eller mer. Det vill säga att båda könen uppnår en andel på 40 procent men ingen av dem överstiger 60 procent. Kvotering är inte lösningen på djupgående och strukturella problem i ett företag men jag menar att det är ett steg på vägen genom att man ser till att fördelningen mellan könen är korrekt, alltså rättar till statistiken. I relation till detta brukar man ofta prata om kvantitativ jämställdhet.

    Problem som ofta uppstår när kvotering tillämpas i ett företag är att den ersätter kompetens. Det vill säga, att bara fokusera på att kandidaten är kvinna, att hon ska fylla kvoten, och inte på vad hon har för kompetens. Forskning visar att genom att göra så riskerar man att klassa alla kvinnor som inkompetenta även om de inte är det. Om kvotering används på detta felaktiga sätt är alltså risken överhängande att det blir en tillbakagång till så kallade könsneutrala strategier som behandlar alla lika. Detta skapar en ohållbar situation som förmodligen också skulle hämma utvecklingen mot mer jämställda organisationer. En vanlig uppfattning är även att kvotering tvingar ett företag att ersätta kompetenta män med medelmåttiga kvinnor. Forskning visar att det snarare är så att den totala relevanta kompetensen i gruppen höjs genom att kompetenta kvinnor tar plats istället för mediokra män.

    Sammanfattningsvis. Att tillämpa kvotering, menar jag, kräver en medvetenhet kring varför man vill använda verktyget samt vilken förändring man vill nå. Det kräver alltså kunskap hos ledningsgruppen i ett företag och också en tydlighet i rekryteringsprocessen kring hur man ska gå tillväga för att undvika att nominera kvinnor för deras kön och istället lägga fokus på att rekrytera en person som både är kvinna och kompetent. Som sista ord vill jag döda myten om att kvinnor inte är kompetenta genom att säga – Det är vi!

    Läs mer...

    Om skribenten

    Johanna Jers

    Doktorand i rättsvetenskap och student vid genusforskarskolan, Umeå Universitet. För att komma i kontakt med Johanna skicka ett mail till johanna.jers@umu.se

  • Samtal med min kurator

    16 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att under våren publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är det sista inlägget, nu ser vi fram emot boksläpp till hösten! Tack för att vi får dela dina tankar och berättelse!

    Fredagen den 17 mars 2017

    Stirrar in i tavlan med fem apelsiner på ett träd hos min kurator innan jag låter blicken glida ner till ett bord med prydligt uppradade pappersnäsdukar. Förmodar att de ligger där för att användas av mig eller andra patienter vid plötsliga gråtattacker. Undrar tyst för mig själv hur många ton pappersnäsdukar det går åt per år till tröstlösa, gråtande bröstcancerpatienter? Och är det Sahlgrenska som betalar för dem?

    ”Har du något speciellt du vill prata om i dag?” Min kurator rättar till sin åtsmitande stickade bolero som sitter över en beigefärgad tröja och lutar sig framåt en aning.

    ”Vet inte … Kanske vill jag diskutera vad min identitet är, lite mer. Nu när jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut. Fattar inte att jag ska behöva vänta två långa år på att få ett nytt bröst.”

    ”Naturligtvis är brösten en del av en kvinnans identitet och sexualitet. Om en man förlorar sin penis så är det ju ingen som kallar honom för enuckernas enuck.”

    Tittar tveksamt mot min kurator, oviss vart hon vill komma med detta påstående.
    ”Jag menar att det finns ju ingen som skulle komma och påstå att den manliga penisen inte är en del av den manliga identiteten. Så ingen får påstå att dina bröst inte har varit viktiga, eller en del av din identitet. Men hur känner du nu? Vad är din identitet nu?”

    ”Jag har alltid ansett att min identitet är den som en skrivande varelse, en skapande varelse.”
    Jag sätter mina fingrar mot varandra så att de bildar en cirkel, liksom för att visa hur allt mitt skrivande ryms i denna cirkel, att det är mitt liv.
    ”Men jag tycker att mitt skrivande alltid blivit stört av vad andra haft för åsikter om mitt yttre, först som flicka, sen som tonårstjej och sen som kvinna. Först var det de där rosa rosetterna i håret och att se ut som en proper liten flicka. Sen kom kommentarerna om mina bröst i tonåren. De var för stora, syntes för mycket, och äldre äckliga män ville röra vid dem. Och nu som vuxen kvinna får jag fortfarande kommentarer om mitt yttre så fort jag skriver något, syns i det offentliga ögat. Att jag är en fantastisk skribent ska alltid krympas, kvävas, helst utplånas genom att rikta fokus mot mitt yttre. Till och med nu då jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut riktas fokus mot mitt yttre så fort jag hörs.”

    ”För att du fortfarande är en kvinna. Där har du svaret.”

    ”Trodde bara att jag skulle få vara ifred med mitt skrivande nu. Så som det borde ha varit redan från början.”

    ”Var i samhället anser du att du kan vara du?”

    ”Hemma, när jag stänger min dörr till min lägenhet. Där har ingen annan än jag tillträde till mig själv. Där får jag vara fri, öppen och flödande. Där kan jag skratta högt, sitta med särade ben, skriva vad jag vill. I samhället känner jag mig bara som en abnorm växt i en alltför liten flaska.”

    ”Ser du ingen plats för den här abnorma växten?”

    ”Bara i mitt skrivande, känner mig väldigt uppfylld av saker att skriva om nu.”

    ”Bra.”

    Jag sänker blicken för att stirra intensivt ner i en slaskhink som står intill ett handfat, snett bakom min kurator, en slaskhink fylld av gamla tussar av nerfläckade pappersnäsdukar. Börjar tänka på att om jag faller framåt eller åt höger, kommer jag då att stöta till min kurators armbåge och kanske fastna i hennes stickade tröja med en av mina blusknappar. Böjer mig hastigt framåt för att plocka upp en pappersnäsduk ur den pappernäsdukslåda som även står placerad på bordet framför mig. Snyter mig.

    ”Behöver jobba med det här … Har mycket levrat blod i näsan eftersom mina slemhinnor är så sköra nu för tiden. Det är alla cellgifter. Ja, du vet.”

    ”Det är fantastiskt om du kan skriva om det här. Vad du går igenom just nu.”

    Min kurator fladdrar till med blicken, fastnar med den på den stora klockan som sitter på väggen.

    ”Jag tror att tiden är slut nu. Väntar en annan patient snart.”

    Mumlar ett besviket ”jaså” tillbaka. Reser mig upp. Plockar upp min jacka och laptop-väska från en av stolarna, snurrar runt ett varv och vinkar ett glättigt ”hejdå” innan jag går.

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras hösten 2018. Boken kommer att heta Inte bara ett bröst .

  • ”Breast cancer survivors hit the catwalk”

    2 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är inlägg två, tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Onsdagen den 15 februari 2017

    Väntar på att livet ska återkalla mig samtidigt som jag tittar på New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”.

    Numera vaknar jag alltid av att jag blöder näsblod. Blod som färgar min kudde i en klarröd nyans. Slemhinnorna i min näsa är så sköra på grund av cellgifterna att så fort jag andas så forsar blodet ut. Har därför försökt att sluta andas, dock utan resultat. Byter örngott, städar bort allt blod och efteråt lägger jag mig i sängen igen. Jag ligger där i timmar utan att vara varken vaken eller sovande. Jag bara ligger där och väntar på att livet ska återkalla mig. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på vilken förlust det är för världen att den rullar på utan mig. Reser mig till slut ur sängen, går ut till badrummet, ser mitt likvita ansikte i badrumsspegeln och känner på min hals. Känns som om någon skrapat den inifrån med ett rakblad. Hör ett pipljud från min mobil. Går tillbaka till sovrummet. Ser ett sms från C. Han har skickat en länk från New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”. Öppnar länken, trycker på play. I slutet av länken hittar jag en intervju med en av deltagarna som meddelar att hon tycker att det har varit befriande att få vara med och visa upp sina ärr, att hon är trött på att skämmas för att hon varken har bröst eller bröstvårtor. Kommer att tänka på min tid på en lokaltidning, hur min chefredaktör där en dag kom in och sa att jag borde ha mindre tajta toppar på mig, att jag framstod som oseriös med mina slimmade, tajta toppar som enligt honom framhävde allt för mycket. Jag vände mig då mot honom och frågade vad exakt det var han tyckte var så oseriöst med att ha ett par bröst. För alla kvinnor har ju det … bröst alltså. Stora eller små så ska de ha sin rättmätiga plats i vårt samhälle, få röra sig fritt. Vad jag minns så fick jag aldrig något vettigt svar från honom. Dagen efteråt tog jag på mig en ännu mindre topp och liksom strök mig mot min chefredaktör varje gång jag passerade honom, lutade mig över honom under kaffepauserna. Ville bara att han skulle fatta att jag vägrar att min kropp ska vara en källa till skam bara för att det sitter ett par kvinnobröst på den, eller gjorde.

    Trycker på play en gång till. Ser bröstcancerkvinnorna visa upp sina ärr i små negligéer, tajta trosor och inga bh:ar alls. Najs. Fylls samtidigt av en mörk känsla, den där känslan av att du som kvinna alltid pressas in i ett hörn, att du tvingas till att känna skam över din kropp oavsett om du har stora, små, eller inga bröst alls.


    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras hösten 2018. Boken kommer att heta Inte bara ett bröst .

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun