• Rösträttskonferens, stockholm augusti 2016

    28 september Forskning, Kvinnohistoria
    ”There is no scope for a footnote in a movie!” säger Krista Cowman, historiker från University of Lincoln i norra England när hon började som första talare vid konferensen ”Allmän och lika rösträtt? Historiekritiska perspektiv på medborgarskap och demokrati” på Stockholms universitet 18-19 augusti 2016. Bild

    Hon arbetade som historisk expert vid produktionen av filmen Suffragette. Och jag känner igen mig i det hon säger, men snarast från arbetet med innehåll till utställningar. När en film ska göras, eller en utställning skapas, så kan inte allt sägas och alla sidor av en och samma sak visas eller beskrivas. Det måste ofta till någon form av förenkling för att göra det som ska förmedlas tydligt för personer som inte har en tre fyra fem års forskarutbildning i ryggen.

    Förenklingar är svåra och kan få vilken forskare som helst att uppvisa ett mycket märkligt minspel. Grimaser som visar att formuleringen av historia sätter sig i kroppen. Mitt minspel brukar innehålla följande faser (i urval): jag vickar på huvudet, snörper på munnen, vickar den snörpta munnen från sida till sida, tittar upp i taket, ner i golvet, drar ihop ögonbrynen och låter de sakta lyfta mot hårfästets högre höjder, suckar – kanske till och med stönar – och drar sakta på orden när jag säger ”Njaaaaeeeee…det är nog inte riktigt så…snarare…”

    På konferensen samlades ett antal forskare inom genus- och kvinnohistoria. Forskare som alla är intresserade av att undersöka och förstå mer om den demokratisering som hände i Sverige i början av 1900-talet med rösträtten i fokus. Hur kan vi skriva och berätta om något så komplicerat som kvinnokampen för fullvärdigt medborgarskap? Inför 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt som ska firas bland annat 2021 (riksdagen firar det från december 2018 till slutet av 2021) är det viktigt att själv ställa sig frågan: vad är det vi egentligen firar? I alla fall menade vissa av forskarna det på konferensen. Erfarenheter från de andra nordiska länderna är nämligen att berättelsen om rösträtten lätt kan kidnappas av en mängd olika politiska aktörer och plötsligt formuleras så att kvinnorna åter sjunker undan i det förflutnas mörka vrår.

    Varför ska det firas? En del forskare fann frågan irrelevant, troligtvis för att de missförstod den. Att fråga innebära inte att vi ifrågasätter betydelsen, utan snarare att det är fullständigt självklart, men att det är viktigt att sätta ord på det, för att se om det är viktigt av samma anledningar. Kanske är anledningarna att uppmärksamma 100 år av allmän och lika rösträtt lika komplexa som anledningarna att kvinnorna slutligen lyckades öppna dörrarna till valurnorna åt sig själva. Samtidigt hade långt ifrån alla möjlighet eller rättighet att rösta. Det fanns och finns fortfarande många som är uteslutna från valen i Sverige. Och det kan vara lika viktigt att lyfta fram under jubileet.

    Forskarna diskuterade frågor kring medborgarskap, hur vi skriver historia, vilka urval vi gör. Det rörde sig om gränser för medborgarskap – vem har och hade egentligen rätt att rösta? En mängd förslag och idéer till ny forskning presenterades. Jag var på konferensen för att söka kontakt med forskare och skapa möjligheter till framtida samarbete. Hur kan vi som museum stötta? Och hur kan vi som museum få del av den nya forskning som kommer leda till ny kunskap om rösträtten?

    Själv får jag nästan lite magknip när jag tänker på att det är så få år sedan som kvinnor inte hade möjlighet att rösta i riksdagen. Tänk att gifta kvinnor inte var myndiga, att de inte hade rätt att bestämma över sig själva på samma sätt som männen. Det är mindre än hundra år sedan, och även det är viktigt att prata om inför firandet. Vi behöver fortsätta arbeta för att stärka den unga demokratin och våra medborgerliga rättigheter. Än är det lite för tidigt, historiskt sett, att ta dem som för evigt givna.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Umeå, kvinnoorganisationerna och krigen

    19 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Umeå
    Det är december 2015 och jag är på Folkrörelsearkivet i Västerbotten. Där finns det mängder med material för berättelser om Umeå och min uppgift är att söka efter hur kvinnor har organiserat sig och fört politiskt kamp under 1900-talet.

    Det är inte tänkt som en heltäckande berättelse om en enskild förening, inte heller om de enskilda kvinnor som engagerade sig. Utan en berättelse om strategier, praktiker och handlingar som kvinnor använt sig av för att skapa förändring i Umeå, Sverige och Världen. I arkivet finns deras berättelser, ofta protokollsböcker, stadgar och skrivelser. Ibland finns det brev som skickats mellan föreningar och andra organisationer eller personer.

    Under mitt grävande i arkivet slås jag av hur närvarande både första och andra världskriget var i Umeå. Det är det klassiska fikat som blir den stora skillnaden mellan de två krigen i Vita Bandets protokoll. Eller snarare bristen på fikareferat under tiden för första världskriget. Jag upptäcker det först när jag närmar mig tiden för andra världskriget. Under 1920- och 1930-talet beskrev sekreteraren utförligt det goda fikat. Ibland serveras ”äkta Java” och värdinnan den och den bullade upp med himmelska bakverk. Under första världskriget nämndes inte fika, kaffe och bullar alls.

    Först tänkte jag att det var för att föreningen bytt sekreterare. Vid varje byte av sekreterare förändrades fokus på det som antecknades. En del verkar ha skrivit av samtalen under mötena, andra noterar nästan bara besluten och vissa fokuserade på de roliga supéerna, de trevliga samkvämen, roliga sångerna och sköna musiken som framfördes vid träffarna.

    Men det jag upptäckte i protokollen är konsekvenser, att ransoneringarna och livsmedelssituationen såg olika ut under de två världskrigen. Under 1910-talet spekulerades det med livsmedel och en hel del mat gick till export. Samtidigt stryptes importen, bland annat av Storbritannien som förhindrade att skepp nådde Sveriges hamnar. Ransoneringen kom igång under slutet av 1916 och i turordning ströps tillgången till socker, bröd, gryn och ärtor. Slutligen ransonerades mjölken i oktober 1917. Människor hungrade svårt och att baka fikabröd och doppa i kaffe var inte att tänka på.

    Jag läser vidare att de lokaler som föreningen Vita Bandet kunde hyra för sina möten var uppbokade under andra världskriget och att de fick ha möten hemma hos varandra istället. Varje bokningsbar lokal i staden var involverad på olika sätt i den flyktingsituation som uppstått. Det var självklart för medlemmarna att ge upp saker för att hjälpa till i olika situationer som uppstod som konsekvenser av kriget. De tackade nej till talare från södra Sverige som var på turné i Norrland. Det gick inte. Husmödrarna var så upptagna med att klara av hus och hem då många män var inkallade i kriget och kvinnorna arbetade mer än dubbelt upp för att klara situationen. De kunde inte arrangera allt som de tidigare planerat för många var upptagna med att arbeta för flyktingarnas väl och ve. Och det pågick månad efter månad. Dag för dag. Trots det fördes kampen vidare – för rösträtt, för ett alkoholfritt samhälle, för ett demokratiskt samhälle, för att fler skulle få det bättre.

    Jag höjer blicken från protokollsidorna och tittar genom arkivets stora panoramafönster ut över Umeå. Många har upplevt krig på nära håll, en del har flytt från krig och alla lever i konsekvenserna av de krig som pågår i världen. När vi säger att vi inte varit i krig på flera hundra år så innebär det att vi osynliggör de erfarenheter av krig som finns i landet. Far- och morföräldrars erfarenheter. Flyktingars erfarenheter. FN-soldater, sjukvårdspersonal och personer som tjänstgjort utomlands. Umeå är en stad som inte har varit i krig på många hundra år sägs det. Men var tar ett krig egentligen slut?

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

    5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten
    Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad . Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten .
    Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

    Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

    - Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

    Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

    - Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

    - De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

    Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

    - Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

    Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

    - Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

    Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

    - Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Gabriella Moen

    Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

  • Nu öppnar vi arkivet från "På salongen"

    28 juni Berättelser, Kvinnohistoria, Umeå, Sápmi, Västerbotten
    I insamlingen På salongen har museet tagit del av berättelser om kvinnors liv i Umeå. Samarbeten skapade möjligheter för människor att berätta på webben, över telefon, på museet och hos fem av Umeås frisörsalonger.
    Foto på del av museets utställning "Berättelser i en stad". Väggar i gula och orangea nyanser med citat från inlämningen "På salongen".

    Tillsammans sökte vi heterogena berättelser om Umeå, eftersom det finns lika många berättelser som det finns människor. Från december 2015 till februari 2016 har vi hjälpts åt att samla historier om lek och kamp, politisk aktivism, klassresor, mödrar och döttrar, överfall och kärlek.

    Det Umeå som träder fram är:
    En stad av lek – där livet inte är tråkigt
    En stad av respons – att reagera empatiskt och solidariskt
    En stad av restriktioner – där makt och rädsla begränsar
    En stad av pannben – att kämpa på och orka mycket mer än en tror 

    I foldern Kvinnors liv i UmeåPDF kan du läsa ett urval av de berättelser som lämnats in. Vill du läsa fler får du gärna besöka vår utställning Berättelser i en stad eller läsa i vårt webbaserade arkiv, där berättelserna går att läsa i sin helhet.
    Länk till arkivetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

    Insamlingen fortsätter under namnet "Kvinnors liv i Umeå" tills det att utställningen stängs 5 februari 2017. Då kommer berättelserna att lämnas över till Västerbottens museums arkiv för att sparas för framtiden, ett arkiv över kvinnors liv i Umeå 2016/17.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun