• Vilket år! Hejdå 2016, hej 2017!

    1 februari Jämställdhet, HBTQ, Kvinnohistoria, Normer, Umeå
    För att förstå den värld vi lever i behövs kunskap om dem som levt före oss, det formar vår syn på världen. Under 2016, ett år då mycket hände i omvärlden, har vi på museet arbetat för att skapa en plats för samtal och reflektion. Där människor förhoppningsvis kan få nya perspektiv och möjlighet att prata om det förflutna, samtiden och framtiden. Bild

    Vi har pratat om suffragetter som gav hela sitt liv för rätten att delta i det demokratiska samhället. Vi har pratat om sånt som begränsar människor idag; som rasism, genusnormer, kolonialism, homo- och transfobi, könsstrukturer inom sportvärlden och mäns våld mot kvinnor. Men vi har också visat på att kvinnor har organiserat sig både förr och idag och att det finns kraft och inspiration att hämta i dessa rörelser.

    Utställningen om kvinnors organisering i Umeå, Berättelser i en stad, är omtalad och omtyckav våra besökare. Det har varit fantastiskt roligt att se att intresset för lokal kvinnohistoria är stort och att det även lockat besökare från andra platser än Umeå.
    Och det var absolut fullt hus på årets sista programkväll där Annika Norlin med gäster samtalade om erfarenheter av att vara kvinna i norra Sverige och Sápmi!
    Vi summerar 2016 års publikrespons som ett kvitto på behovet av Kvinnohistoriskt museums perspektiv i samhällsdebatten – museet är viktigare än någonsin!

    Det är genom alla samarbeten som Kvinnohistoriskt museum har blivit den arena för samtal som vi ser idag. Tack alla som vi har samarbetat med! Tack alla ni som besökt oss, från Umeå och världens alla hörn! Tack för all pepp, uppmuntran och stöd!
    Med er vill vi dela framgångar – och framtiden.

    Ta gärna del av vår verksamhetsberättelse i sin helhet här.PDF
    Eller hämta ett ex. i vår reception!

    Välkommen 2017, nu kör vi!

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion

    2 december Jämställdhet, Kvinnohistoria, Världen
    I oktober 2016 var jag, som key-note speaker, inbjuden att tala på den internationella konferensen ”Women’s museums: centre of social memory and place of inclusion”. Konferensen hölls den 20-22 oktober i Istanbul och arrangerades av Women´s Museum Istanbul och Istanbul Bilgi University. Bild

    Närvarade gjorde det internationella nätverket för kvinnomuseer, IAWM (International Association for Women’s Museums). Konferensens tema var hur kvinnomuseer som agenter i samhällets minnesproduktion kan bidra till och stärka samhällsförändring.

    Konferensdeltagarna var huvudsakligen museifolk, forskare, universitetsstudenter och -lärare, aktivister och representanter för kvinnoorganisationer från Turkiet, Österrike, Laos, New Zeeland, Japan, Italien, USA, Danmark, Tyskland och Sverige. Ett viktigt syfte var naturligtvis nätverkande och att lära av varandra. Samtalen kom att kretsa kring kvinnomuseers uppgift att arbeta för synliggörande med hjälp av sam- och medskapande. Frågor om inkludering och en vidgad historieskrivning, flätades ihop med samtidspolitik när aktuella händelser i Turkiet trängde sig på och påminde om att all historieskrivning är politik. Många olika kvinnor, universitetsforskare och aktivister, vittnade om konsekvenserna av ett hårdnande samhällsklimat i Turkiet - om utsatthet, uteslutning och förtryck. Och jag glömmer aldrig den grupp kvinnor som berättade om sitt arbete med att skapa ett kvinnomuseum i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, mitt i en krigszon.

    Mitt föredrag Women’s history – an arena for voices other than those previously heard the most”, handlade om tillkomsten av Kvinnohistoriskt museum i Umeå, mot en bakgrund av allmänna museers samhällsroll och plats i museilandskapet. Jag delade insikter och erfarenheter från museiverksamhetens första 1,5 år, då museet etablerat former för att arbeta “samarbetsdrivet”, d v s hur strategiskt publikarbete, samarbete och samverkan med individer och grupper, har både drivit och format museets nuvarande praktik.

    Konferensen genererade stort intresse från media, både tidningar och TV. Stor förvåning och nyfikenhet rönte det faktum att Kvinnohistoriskt museum är så pass nystartat (öppnat i nov 2014) och det allra första av sitt slag i Sverige. “- Är det för att Sverige är så jämställt som det skapas ett kvinnohistoriskt museum först nu – eller är det tvärtom?” var en fråga jag fick.

    Kvinnomuseer finns idag på alla kontinenter och har, sedan de etablerades för ca 40 år sedan, stigit fram som starka röster i frågor kring diskriminering och mångfald, miljö och krig/fred. Gemensamt är att de tar avstamp i nyckelfaktorer som påverkar kvinnors livsvillkor; som mänskliga rättigheter, ekonomi, identitet, makt, inkludering, minnesproduktion och politik. Alla hämtar de sin kraft i ett stort samhällsengagemang och en vilja att agera för samhällsförändring med hjälp av ett, i museisammanhang, annorlunda tilltal och en genusmedveten historiesyn.

    I Istanbul, möttes i oktober 2016, några kvinnomuseer. I en internationell konferens som pekade på att det är hög tid att inse att historia har kulturell och social sprängkraft, och som därtill bevisade den stora potential museer har att bidra till demokrati och inkluderande samhällen.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Maria Perstedt

    Chef för Kvinnohistoriskt museum. Kulturhistoriker med passion för museer och 30 års yrkeserfarenhet från flera olika kulturhistoriska museer, bl a Historska museet i Stockholm och länsmuseet Sörmlands museum.

  • Om värdet av generationsöverskridande samtal om kvinno- och genushistoria

    7 november Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Umeå
    Den 24 oktober arrangerade Föreningen SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) en halvdagskonferens på temat ”Genus i historisk forskning/Historia i genusforskning” i Umeå. Bild

    En av programpunkterna var ett samtal mellan idéhistorikern Lena Eskilsson, verksam vid Umeå universitet sedan slutet av 1970-talet, och historikern Bodil Formark, född i slutet av 1970-talet. Rubriken för samtalet var ”Kvinnovetandets framväxt” och samtalet kretsade kring personliga erfarenheter av, och reflektioner kring kvinno- och genushistoria samt om fältets framväxt vid Umeå universitet. Exklusivt för Kvinnohistoriskt museum delar Lena och Bodil här med sig av några av de teman som de pratade om och om vad de har fått syn så här två veckor efter konferensen.

    Bodil: När möjligheten öppnade sig att hålla i en programpunkt på SKOGH:s årsmöte var det självklart för mig att fråga Lena om hon kunde tänka sig att delta i ett samtal med mig. Lena var inte bara koordinator för Genusforskarskolan under min tid som doktorand där, utan även min handledare. Men redan innan jag började doktorera i Umeå så hade jag varit väldigt imponerad av Lenas forskning och forskningsstil som exempelvis hennes avhandling Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-1935. Lena har ju dessutom varit aktiv inom Umeå universitets kvinno- och sedermera genusvetenskapliga miljö ända sedan 1978. Eller rättare sagt, hon är en de aktörer som under sitt yrkesliv, i många olika roller och sammanhang, bidrog till att det kvinnovetenskapliga fältet faktiskt kom till.

    Lena: När Bodil frågade mig om jag ville vara med i ett samtal om ”Kvinnovetandets framväxt” var jag först lite tveksam – det kändes lite storslaget, och kanske hade jag svårt att se mig själv som historisk aktör i sammanhanget. Men jag ändrade mig när jag började titta i mina gamla almanackor och dagböcker. Det är ju väldigt mycket som hänt här i Umeå från slutet av 1970-talet på kvinno- och genusforskningsfältet. Och visst har jag varit med på olika sätt! Sen insåg jag också att det skulle vara roligt att prata om detta med just Bodil, som jag ju samtalat så mycket med i en annan egenskap, den som handledare och koordinator för Genusforskarskolan. Nu har vi nya och andra roller och kan se på den miljö vi båda vistats i ur olika tids- och rumsperspektiv.

    Vi: I arbetet med att förbereda samtalet var det slående hur mycket som faktiskt förenar oss över åldersskillnaden. En viktig grund är förstås den kvinnohistoriska inriktningen med fokus på aspekter av pedagogik, medborgarskap och uppkomsten av en slags visionära kvinnliga miljöer och idésfärer under 1900-talets början. Vi har också båda två inspirerats mycket av Det andra könet av Simone de Beauvoir och har nog också båda två tidvis känt oss ganska obekväma inom den poststrukturalistiska tankestilen. Det som, i våra samtal, främst framträtt som en väsentlig skillnad är snarare kvinno- respektive genusvetenskapens institutionella förankring, storlek och räckvidd vid den tidpunkt då vi påbörjade våra respektive akademiska liv. Detta är intressant i relation till den så kallade generationskonflikt som det skrivits om och diskuterats en hel del kring inom genusvetenskapen. Vi har fått syn på att detta kanske inte primärt är en konflikt mellan äldre och yngre kvinno- respektive genusforskare, utan snarare en konflikt mellan olika vetenskapssyner och teoretiska skolor.

    Bodil: Under och efter samtalet med Lena har det blivit uppenbart för mig att jag i väldigt stor utsträckning tog både kvinno- respektive genushistoria och genusvetenskapen för given när jag började läsa historia i Lund. En bidragande rumslig omständighet var nog att Historiska institutionen vid den här tiden delade hus med Genusvetenskaplig institutionen. Det var därför enkelt att röra sig mellan exempelvis de olika institutionsbiblioteken. Och kanske är det lite symptomatiskt för den generation som en äldre generation banat väg för, att den där yngre generationen, som jag ju tillhör, liksom utgår från att det som finns alltid har funnits – trots att detta kanske precis nyss etablerats och fått konturen av att vara ett vetenskapligt fält. Det där ganska naiva antagande gjorde ju också att det var först under min doktorandtid som jag fick syn på den ganska utbredda konservatism som finns inom historieämnet.

    Lena: En styrka med framväxten av det nya och etablerade forskningsfält som genushistoria nu blivit är att det står på tvärvetenskaplig grund. Umeås kvinno- och genusforskning har generellt varit framgångsrik i denna satsning. Grundtanken är en verksamhet på ”två ben” – integrering i ämnena och byggande av en stark tvärvetenskaplig forummiljö för forskning och undervisning. Detta har också gjort att lärare och forskare i fältet kunnat hämta styrka och stöd för sina perspektiv i de fall där det egna ämnet ibland behandlat genusfältet med ”oinformerat ointresse”.

    Bodil: Även om jag delar Lenas perspektiv på tvärvetenskap som något värdefullt och viktigt så kan ju en tvärvetenskaplig skolning också innebära att tillhörigheten som historiker blir ganska diffus och förankringen inom historieämnet svag på ett sätt som tyvärr fortfarande kan få konsekvenser, exempelvis för hur man blir bedömd av vissa forskningsfinansiärer och sakkunniga. Men för mig har samtidigt den där tvärvetenskapliga tillhörigheten gett mig en väldigt stark intellektuell frihetskänsla. Att man både får, kan och kanske till och med bör, undersöka material och frågor som inte nödvändigtvis historiker brukar göra. Jag har tänkt en del på det i relation till forskningsnätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies som jag var med och startade under min doktorandtid och som jag idag är koordinator för. Att själva idén till ett sånt nätverk inte skulle kunna ha kommit till utan den där specifika kreativitet och dynamik som ofta finns i tvärvetenskapliga miljöer.

    Vi: Under vårt samtal vid SKOGH:s årsmöte pratade vi givetvis om många fler teman än vad vi delat med oss av i det här blogginlägget. Exempelvis om Kvinnouniversitetet i Umeå 1982, om hur Genusforskarskolan kom till, om flickgestaltens plats inom kvinno- och genusforskningen, om den ökade specialiseringen, framväxten av nya undersökningsområden och värdet av kollektivt kunskapande. Men det som vi kanske främst tar med oss efter att både förberett och genomfört det här generationsöverskridande samtalet är att det verkar saknas rum för ett fokuserat erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan olika generationer av forskare inom kvinno- och genusforskningen. Vi tycker att det behövs mera utrymme för sånt, kanske särskilt nu när många av de som var med från början antingen redan har gått eller är på väg att gå i pension.

    Läs mer...
  • Rösträttskonferens, stockholm augusti 2016

    28 september Forskning, Kvinnohistoria
    ”There is no scope for a footnote in a movie!” säger Krista Cowman, historiker från University of Lincoln i norra England när hon började som första talare vid konferensen ”Allmän och lika rösträtt? Historiekritiska perspektiv på medborgarskap och demokrati” på Stockholms universitet 18-19 augusti 2016. Bild

    Hon arbetade som historisk expert vid produktionen av filmen Suffragette. Och jag känner igen mig i det hon säger, men snarast från arbetet med innehåll till utställningar. När en film ska göras, eller en utställning skapas, så kan inte allt sägas och alla sidor av en och samma sak visas eller beskrivas. Det måste ofta till någon form av förenkling för att göra det som ska förmedlas tydligt för personer som inte har en tre fyra fem års forskarutbildning i ryggen.

    Förenklingar är svåra och kan få vilken forskare som helst att uppvisa ett mycket märkligt minspel. Grimaser som visar att formuleringen av historia sätter sig i kroppen. Mitt minspel brukar innehålla följande faser (i urval): jag vickar på huvudet, snörper på munnen, vickar den snörpta munnen från sida till sida, tittar upp i taket, ner i golvet, drar ihop ögonbrynen och låter de sakta lyfta mot hårfästets högre höjder, suckar – kanske till och med stönar – och drar sakta på orden när jag säger ”Njaaaaeeeee…det är nog inte riktigt så…snarare…”

    På konferensen samlades ett antal forskare inom genus- och kvinnohistoria. Forskare som alla är intresserade av att undersöka och förstå mer om den demokratisering som hände i Sverige i början av 1900-talet med rösträtten i fokus. Hur kan vi skriva och berätta om något så komplicerat som kvinnokampen för fullvärdigt medborgarskap? Inför 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt som ska firas bland annat 2021 (riksdagen firar det från december 2018 till slutet av 2021) är det viktigt att själv ställa sig frågan: vad är det vi egentligen firar? I alla fall menade vissa av forskarna det på konferensen. Erfarenheter från de andra nordiska länderna är nämligen att berättelsen om rösträtten lätt kan kidnappas av en mängd olika politiska aktörer och plötsligt formuleras så att kvinnorna åter sjunker undan i det förflutnas mörka vrår.

    Varför ska det firas? En del forskare fann frågan irrelevant, troligtvis för att de missförstod den. Att fråga innebära inte att vi ifrågasätter betydelsen, utan snarare att det är fullständigt självklart, men att det är viktigt att sätta ord på det, för att se om det är viktigt av samma anledningar. Kanske är anledningarna att uppmärksamma 100 år av allmän och lika rösträtt lika komplexa som anledningarna att kvinnorna slutligen lyckades öppna dörrarna till valurnorna åt sig själva. Samtidigt hade långt ifrån alla möjlighet eller rättighet att rösta. Det fanns och finns fortfarande många som är uteslutna från valen i Sverige. Och det kan vara lika viktigt att lyfta fram under jubileet.

    Forskarna diskuterade frågor kring medborgarskap, hur vi skriver historia, vilka urval vi gör. Det rörde sig om gränser för medborgarskap – vem har och hade egentligen rätt att rösta? En mängd förslag och idéer till ny forskning presenterades. Jag var på konferensen för att söka kontakt med forskare och skapa möjligheter till framtida samarbete. Hur kan vi som museum stötta? Och hur kan vi som museum få del av den nya forskning som kommer leda till ny kunskap om rösträtten?

    Själv får jag nästan lite magknip när jag tänker på att det är så få år sedan som kvinnor inte hade möjlighet att rösta i riksdagen. Tänk att gifta kvinnor inte var myndiga, att de inte hade rätt att bestämma över sig själva på samma sätt som männen. Det är mindre än hundra år sedan, och även det är viktigt att prata om inför firandet. Vi behöver fortsätta arbeta för att stärka den unga demokratin och våra medborgerliga rättigheter. Än är det lite för tidigt, historiskt sett, att ta dem som för evigt givna.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

Öppettider

Måndag 10-17
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-17
Fredag 10-17
Lördag 10-15
Söndag
stängt

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun