Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

21 april Normer, Berättelser, Gästskribenter, Utställningar

Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat. Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
Tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

Torsdagen den 17 november 2016

Jag borde kunna erbjudas en sjukt snygg protes-BH

Tar mig ur sängen trots ett helt sjukt illamående. Ser ner över mitt ärr som sträcker sig över halva min överkropp. Känner hur det spänner i det. Rör min högerarm upp och ner några gånger, vevar runt. Sen de tog bort mitt högra bröst så vill den inte riktigt fungera som den ska. Beklagar mig över detta. Förstår nu hur de barbiedockor kände då man var liten och lekte med dem och plötsligt slet loss en arm på dem, för att sen sätta dit den en dag senare. För så känns det, som om någon ryckt loss min arm och sen satt dit den igen. Tar på mig mina kläder. Äter frukost.

Efter frukosten tar jag spårvagnen ut till Mölndal och Ortopedtekniska mottagningen. Ska få en riktig silikonprotes i dag, samt en passande protes-BH. Är trött på den där tillfälliga protesen som är som en JYSK-kudde och som ibland hoppar upp på axeln. Under veckan har jag surrat omkring som ett litet bi i olika underklädesaffärer för att kolla in utbudet av protes-BH:ar, vilket visade sig vara noll. Konstigt med tanke på att tjugo kvinnor om dagen får bröstcancer i Sverige, vilket innebär en kvinna var 80:e minut. Ändå så säljs det inte en enda protes-BH på de stora underklädeskedjorna. Förutom Lindex som säljer en på nätet. Men nu ska jag alltså få en protes-BH helt gratis, samt en passande protes.

Anländer till Ortopedtekniska i tid och så fort jag visat upp mitt frikort i receptionen kommer en äldre kvinna och hämtar mig i väntrummet och jag förs in i något som liknar ett litet omklädningsrum och där inne, på en ställning, hänger det ett tiotal protes-BH:ar som mest ser ut som omsydda mammelucker i svart och vitt. Känner hur min hjärna i ren panik drar sig tillbaka, hur den hamnar i ett fastfruset läge och jag hör mig själv stammande fråga om det där är vad man har att välja på samtidigt som jag skakande höjer armen och pekar på dem. ”Ja”, säger den äldre kvinnan glatt, hon vars jobb är att hjälpa mig. ”Men först ska vi hitta en protes i din storlek.” Hon försvinner och återkommer inom kort med två proteser, varav den ena verkar vara i min storlek. ”Och så en BH i din storlek”, säger hon och vänder ryggen till mig för att leta rätt på min storlek på ställningen. Hon vänder sig om igen, med en BH i ena handen, men är nu konstigt tyst. ”Ja, vi får väl se om det här funkar”, fortsätter hon muttrande bakom min rygg medan jag står där naken framför en spegel med mitt stora ärr där mitt högra bröst förut satt. Sen visar hon mig hur protesen ska sitta i protesfickan innan hon hjälper mig på med BH:n som visar sig vara alldeles för stor. ”Men, men, det här är ju inte min storlek”, hickar jag. ”Ja, jag vet, men jag tror inte att vi har någon BH i just din storlek”, säger hon torrt. ”Men jag har ju en alldeles vanlig BH-storlek. Varför har ni inte någon i min storlek?”

Hon vänder bort blicken, svarar mig inte och försöker nu knyta ihop BH:n i ryggen på mig, knyta upp det bröst jag har kvar. Känner hur allt svartnar för ögonen, jag faller mot golvet där jag skriker ut min smärta över den förnedring och skam det innebär att förlora ett bröst, få det bortskuret på grund av cancer och sen så finns det inte ens en jävla protes-BH att få. Hon sätter mig tröstande på en stol innan hon får mig att prova en mindre BH-storlek som absolut inte passar, men som kan göras lite större i ryggen med hjälp av en expander och som då nästan passar. Jag torkar mina tårar, står stoiskt framför spegeln innan jag spottar fram: ”Nu är man OFF THE MARKET. Jag skulle inte vilja knulla mig i den här BH:n och då är det illa.” Hon tittar oroat på mig och säger sen att så kan jag väl inte säga, och att ett bröst inte är hela världen, för tänk om det hade varit ett ben. Ja, tänk om, tänk om hör jag en sarkastisk röst inom mig säga. Men testa på lite cancer själv då, testa på den här mammeluckBH:n. Så jävla sexigt med cancer, va?

I allt ursinne kommer jag plötsligt att tänka på de kändiskvinnor med bröstcancer som då och då brukar sitta i någon soffa på TV:4 nyhetsmorgon och prata ut om sin bröstcancer. Hur de brukar säga att de är mer än sina bröst, och att deras identitet inte alls sitter där. Men borde inte dessa kvinnor veta att en identitet främst är något man bygger för sin egen skull? Min identitet är inte till för att ”pleasa” någon sexuell partner, eller arbetsmarknad. Mina bröst är till för min njutning och för den partner jag väljer. Så visst är mina bröst en del av min identitet.

Och även om jag bara har ett kvar så borde jag kunna erbjudas en sjukt snygg och sexig protes-BH med allt bling-bling i världen på.

Om skribenten

Annelie Babitz

Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras hösten 2018. Boken kommer att heta Inte bara ett bröst .

Öppettider

Måndag stängt
Tisdag & onsdag 10-17
Torsdag 10-19.30
Fredag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16

 

Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun