Blogg

Vi läste mer och hittade till en blogg skriven av Henric Bagerius, docent i historia vid Örebro universitet. Vilket spännande projekt, var vår första tanke. Att skapa en blogg, ge sig ut och träffa olika personer och filma sin jakt på källor och kunskap för att kunna skriva en bok om korsetter. Vi såg en forskare som var villig att tänka nytt och som ville nå ut till fler. Vi ringde upp Henric och han var positiv och nyfiken på oss redan vid det första samtalet, då vi presenterade vår idé om att samarbeta och rumsligt gestalta hans forskning i en museiutställning.

I utställningen hos oss har vi valt att fokusera på hur korsetten fungerat som en katalysator i samhällsdebatten och tittat närmare på hur det lilla plagget kunde skapa så motstridiga känslor vid det förra sekelskiftet. Det var samtidigt som kvinnorörelsen växte sig starkare och kampen för kvinnors förändrade och förbättrade levnadsvillkor på många olika områden tog fart. Olika idéer om kön ställdes mot varandra och debatten både utmanade och förstärkte dåtidens värderingar kring vad som var kvinnligt och vad som var manligt.

I filmen får vi höra Henric berätta mer om hur vårt samarbete gått till och hur det varit, vilka vägar det tagit och den historieberättelse som vi valt att lyfta fram i den här utställningen. I vårt samarbete har vi sett nya samband och paralleller och ibland har vi utmanat Henric att se på sina resultat på ett litet annat sätt än vad han är van vid som forskare. Vi som museum har också lärt oss mycket på det här samarbetet och vi är glada för att Henric vill fortsätta följa utställningen och vara med i mötet med besökarna framöver.

Kampen om kvinnlighetens former och gränser är inget som tagit slut, utan i utställningen öppnar vi upp för besökaren att själv fundera kring kampen runt kvinnokroppen och vad den kan betyda för människor idag och vilka kroppsideal som finns nu. Henric avslutar med orden

Här ska historikern, museet och besökarna kunna mötas för att kunna utbyta tankar om formade kvinnokroppar i dåtid, nutid och framtid. I det mötet har alla något att bidra med och också något att lära.

Hertha är en ung kvinna som är omyndig. Hon får inte bestämma över sitt eget liv eller utbilda sig. När hon gifter sig bestämmer hennes make över henne – om hon inte gifter sig bestämmer hennes far eller någon annan manlig släkting.

I en dröm svävar Hertha runt i världen och letar efter en plats där hon kan vara människa. Men hon får inte vara med någonstans eftersom hon är kvinna. Hertha blir förtvivlad; "Finnes då ingen i världen som kan förstå mig och mitt syfte, som vill hjälpa mig att befria bundna och fängslade kvinnosjälar?!".

Romanen blev en del av debatten om kvinnors rätt att bli myndiga. Det var en viktig milstolpe i kvinnors kamp för att få rösträtt och bli medborgare i samhället på riktigt, på samma villkor som män.

Läs mer om utställningen och se en videointroduktion

Syntolkning: Text i videon

Historien bakom den flygande Hertha

Hertha, eller En själs historia, är en roman av Fredrika Bremer från 1856.

I en dröm svävar den unga kvinnan Hertha runt i världen.

Hon vill hitta en plats där hon kan få vara människa.

Men hon får inte vara med någonstans, för hon är kvinna.

"Finnes då ingen i världen", sade Hertha förvånad och smärtfullt, "som kan förstå mig och mitt syfte, som vill hjälpa mig att befria bundna och fängslade kvinnosjälar?!"

I utställningen Rösträtt för kvinnor kan Hertha hitta en plats där hon får vara människa.

Här får hon flyga fritt.

___________________________________________________

Utställningen Rösträtt för kvinnor är producerad av Arbetets museum i samarbete med Sara Teleman och baseras på boken med samma namn. Boken är publicerad på LL Förlag vilket gör att Sara Telemans texter och bilder berättar ett långt förlopp i den svenska demokratins historia med glasklar enkelhet. Utställningens gestaltning i Umeå är producerad av Kvinnohistoriskt museum i samarbete med Sara Teleman.

Utställningen Rösträtt för kvinnor är producerad av Arbetets museum i samarbete med Sara Teleman och baseras på boken med samma namn. Boken är publicerad på LL Förlag vilket gör att Sara Telemans texter och bilder berättar ett långt förlopp i den svenska demokratins historia med glasklar enkelhet. Utställningens gestaltning i Umeå är producerad av Kvinnohistoriskt museum i samarbete med Sara Teleman.

Läs mer om utställningen

Manus till filmen

I slutet av 1800-talet började kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige. På den här tiden var det faktiskt bara 8% av Sveriges befolkning som fick rösta – mest rika män. Så samtidigt som kvinnor jobbade för sin rätt att rösta pågick en rörelse i hela Sverige för att alla människor skulle få samma rättigheter.

Den 21 september 1921 fick kvinnor i Sverige rösta till riksdagen för första gången. Men rätten att rösta var egentligen inget kvinnor bara "fick". Det krävdes hårt arbete och möttes av stort motstånd.

Kvinnlig rösträtt handlade inte bara om att ändra i lagen, utan också om att förändra synen på män och kvinnor i allmänhet. På den här tiden trodde många att kvinnor helt enkelt var mindre intelligenta än män. Många trodde att kvinnors kroppar och hjärnor var för svaga för att klara av att till exempel rösta, vara myndiga eller göra andra saker som män gjorde. Därför handlade rösträttsfrågorna om jämställdhet i hela samhället.

I den här utställningen får du möta kvinnor som kämpat för sina rättigheter i Sverige och utomlands. Det är kvinnor som har forskat och pluggat på universitet, kvinnor som har arbetat med kroppen, och personer som har kämpat för samers och romers rättigheter.

I boken och utställningen möter vi ett antal kvinnor från Sverige och övriga världen. Varför valde du just dessa kvinnor att lyfta fram?

– Det korta svaret är att det var de här jag fastnade för. Det fanns såklart många, många fler som jag hade velat skriva om, men som inte fick plats i boken. Till exempel Klara Johanson, författare och journalist (och Lydia Wahlströms partner under Uppsala-åren), journalisten och modeskribenten Else "Gwen" Kleen eller Göteborgs starka kvinna Frigga Carlberg. Jag ångrar att jag inte kände till den sydsamiska aktivisten Elsa Laula när jag skrev boken, och därmed missade att ha med henne som idol. Hon är verkligen en förebild och någon som alla bör känna till.

– Glad är jag att jag skrev om Emilie Rathou och Kata Dahlström, för att visa att kvinnor kämpade även utanför LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt).

– Jag har också fascinerats över att de tunga namnen inom rösträttsrörelsen var så spridda över landet. Som Frida Stéenhoff, som under en period var stationerad i Sundsvall, eller Augusta Tonning som bodde i Ronneby i Blekinge. Sveriges nya infrastruktur hade mycket stor betydelse för detta nätverk av kvinnor som fick utstå så många motgångar under så lång tid, men som kunde hålla humöret upp tack vare täta kontakter via telefon, telegraf och den nyligen utbyggda postgången via tåg och båt.

Kan du berätta lite hur det gick till när du skrev boken?

– Min researchfas, den tid som jag ägnade åt att läsa på i ämnet och leta bildförlagor, var ganska lång. Jag testade olika manér, letade i både fysiska och digitala samlingar efter bilder på personer, miljöer och klädesplagg från förra sekelskiftet.

– Att börja läsa om kvinnona i rösträttsrörelsen är som att öppna en dammport. Det finns så mycket att läsa, så mycket spännande, både framgångshistorier och tragedier. Ohc det kommer hela tiden ut nytt material. Bara sedan min bok kom ut har till exempel boken Ett jävla solsken om journalisten Ester Blenda Nordström, två nya biografier om Selma Lagerlöf och en ny biografi om Elin Wägner kommit ut.

– Så det är lätt att gräva ner sig. Djupt. Till slut fick min redaktör på LL-förlaget, Andreas Palmaer, säga till på skarpen: Du vet tillräckligt för att skriva den här boken nu. Börja!

– Men det var ju sommar! Jag skulle resa runt i Sverige och vara borta från min dator och scanner i nästan sex veckor. Lösningen blev att bara hälla ur mig allt på det här sättet, sida upp och sida ner i ett stort ritblock. Jag ville skissa i färg och eftersom jag ofta befann mig på en båt och inte kunde använda gouache eller akvarell – vattenfärger – på grund av båtens rörelser, så blev det tuschpennor.

Hur gjorde du skisserna och illustrationerna?

– De flesta stora porträtt, idolporträtten, kom till ungefär som jag beskrev tidigare fast gjordes ut i akvarell när "semestern" var slut.

– Med de mindre tuschteckningarna i boken hade jag inte samma flyt. Jag hade fått för mig att jag sklle vara flyhänt och inte så exakt. Hellre fort än noga! Resultatet? När jag hade gjort alla bilder klara, jag tror det var mellan 60 och 80 stycken, var jag tvungen att göra om alltihop. Jag stod helt enkelt inte ut med den hafsiga stilen. Att formgivaren Jens Andersson orkade göra om hela inlagan efter mina nya bilder är ett mysterium. Jens Andersson är väldigt tålmodig och snäll. Rolig också. Jag rekommenderar honom till alla jag möter.