Blogg

Bror, jag känner mig som mitt eget eko. Spår från andra verkligheter. Eller brödsmulor. Eller fotspåren jag ska gå i. En imitation det blir inflation i. Om en inte har någon annans fotspår att gå i får en gå i bräschen och sen i sina egna så en har några att gå i överhuvudtaget. Går till slut i cirkel.

Vissa dagar är det svårt att tro att det blir bättre. Visst det blir lättare. Blir våra egna räddare. Är inte lika rädda längre. Visst det blir bättre. För vem blir det bättre. Samhället är en disig spegel. TV:n har felinställd vitbalans. Löpsedlarna ser inte ut som jag i år heller. Rättegångstecknarens penna hittar inte rätt drag för min panna.

De säger att en samling röster blir en kör och allt det där.

Vissa stämband klingar falskt. O’boy när mjölken är kall. Öde ö. Blandas knappt. Bland kvinnokörens sopran och alt försöker bräcklig ibland-bas smälta in. Laservass diskant skär ut konturen. Millimetergrund distans. Oändligt djupa vallgrav. Vi olovliga överträdelse.

Varje rest röst ett rop och svar till kvinnosläktets försvar. Vissa resta röster skapar obehag. Så kuvar vi oss själva för att åter vara till lags. Och vad finns kvar. Vad gör vi med det rasifierade misogyna våldet. Vad gör vi med det funkofoba misogyna våldet. Vad gör vi med det queera misogyna våldet. Våldet som inte utförs av män. Våldet som utförs på den som en gång setts som man.

Man gör inte mycket alls.

Tar något mindre komplext i hand. Tar systrar med mindre komplex i hand. Hjärtat bultar svåra frågor. Munnen andas enkla svar. Händer bultar dörren stängd. Smutsiga blod. Spetälska barn. Smittsamma börda. Minns att vara tacksam om någon alls vill ha dig.

Någon sa att en måste ta en kamp i taget, inte ha för bråttom och mista hela stycket. Prioritera. Samordna. Bida sitt liv. Allt har sin plats, allt har sin tid. En tid att tala, en tid att tiga. Evig tid att ligga still och lida. Samma skam omsluts av nygammal famn.

De säger att komplementära toner blir ackord och allt det där.

I solpelarens damm dansar flisor av hud. Värmevingar. Solfjäder. Om verkligheten bara är strålar av ljus är sanningen bara strimmor av ljud. Ensamma delar. Tillsammans helhet. Bibliotek av berättelser. Prosaisk mosaik. Sköna kråksång.

Egentligen vill jag mässa om förlåtelse efter förlust. Om vittrande vanmakt innan varm vrede. Om framsteg alltför lika bakslag. Det politiska och allt det där. Det långsiktiga. Det omvälvande. Det transformativa. Men jag måste skriva detta innan vi kan gå vidare. Måste skriva fram det otydliga innan jag kan skriva fram det osynliga. Lilla olydiga jag. Här tar vi nästa steg. Sluter cirkeln bruten.

Vi gjorde allt rätt.

Vad ont det gjorde när det smällde till. Vad svårt det var att dygnet runt, i flera månader, läsa om övergrepp och våld. Det gick inte att värja sig från beskrivningar om våldtäkter, trakasserier och maktmissbruk. Jag kände mig stärkt och upplyft, men också nedbruten.
Hösten 2017 var en revolutionens tid, och det kostar såväl psykiskt som fysiskt att vara en revolutionär. Smärtan tar inte slut för att revolutionen tynar bort och tystas. Vi kommer alltid bära med oss såren av metoo-hösten, men de kommer också alltid att påminna oss om den läkande effekten våra enskilda sår hade på kollektivet. Den där hösten kände jag hur det som å ena sidan var sårigast också byggde upp och lagade flickor och kvinnor, som efter år av förträngning, ifrågasättande, skam och skuld äntligen kunde tala. Det var värt varenda olustkänsla i världen.

 Gå inte på berättelsen om att det var en häxjakt, en folkdomstol eller en huvudlös rörelse som tappade fotfästet.

Det är i kvinnors enskilda och kollektiva läkande den absolut största vinsten av #metoo ligger. Vi hoppades på stora strukturella förändringar, men gick bet. Så är det att vara kvinna. Så är det att vara en kvinnorörelse. Så är det att kräva grundläggande mänskliga rättigheter i ett samhälle där kvinnor fortfarande är en andra klassens medborgare.

Låt dig inte luras av narrativet i kölvattnet av #metoo. Gå inte på berättelsen om att det var en häxjakt, en folkdomstol eller en huvudlös rörelse som tappade fotfästet. Se inte bara på när en av de viktigaste händelserna i modern tid smutskastat och förvanskas av de som vill kvinnor illa.

Vi gjorde inget fel.

Vi gjorde allt rätt.

Det är därför det har blivit så tyst. Det är därför vi blir så motarbetade. Det är därför de målar ut oss som häxor.

Känn ingen ånger. Förvandla din uppgivenhet till ilska. Använd den som bränsle för att förändra världen. Vänta inte på att alla ska vakna. Våga förstå att alla inte vill ha ett samhälle som är jämställt på riktigt. Ta in att alldeles för många har alldeles för mycket att förlora på det. Därför måste vi glömma dem. Därför måste vi kriga på egen hand.

Titta aldrig bakåt. Det finns bara en väg. Det kommer göra ont, du kommer vara trött. Men det kommer vara värt det, den här gången också.

OM SKRIBENTEN

Irena Pozar
Journalist och författare till boken Backlashen :metoo och revolutionen som stoppades (2022)

Nu är det några veckor sedan #metoodagen 2022 tog plats i Väven och vi är fortfarande tagna av all den kraft, inspiration och kunskap som genomsyrade dagen. Oändligt TACK alla som bidrog till detta! Kampen för en trygg och jämställd framtid fortsätter.

Se programpunkterna

Alla programpunkter från Vävenscenen filmades av YNK och går att se här:
Väven Play - webbsändningar från kulturhuset Väven i Umeå - Väven (vaven.se) Länk till annan webbplats.