• Digital visning: Rösträtt för kvinnor

    29 maj Kvinnohistoria, Utställningar
    Här kan du se en kort introduktion till vår utställning Rösträtt för kvinnor. Den finns hos oss mellan 7 mars 2020–6 februari 2021.

    Utställningen Rösträtt för kvinnor är producerad av Arbetets museum i samarbete med Sara Teleman och baseras på boken med samma namn. Boken är publicerad på LL Förlag vilket gör att Sara Telemans texter och bilder berättar ett långt förlopp i den svenska demokratins historia med glasklar enkelhet. Utställningens gestaltning i Umeå är producerad av Kvinnohistoriskt museum i samarbete med Sara Teleman.

    Läs mer om utställningen

    Manus till filmen

    I slutet av 1800-talet började kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige. På den här tiden var det faktiskt bara 8% av Sveriges befolkning som fick rösta – mest rika män. Så samtidigt som kvinnor jobbade för sin rätt att rösta pågicken rörelse i hela Sverige för att alla människor skulle få samma rättigheter.

    Den 21 septembeer 1921 fick kvinnor i Sverige rösta till riksdagen för första gången. Men rätten att rösta var egentligen inget kvinnor bara "fick". Det krävdes hårt arbete och möttes av stort motstånd.

    Kvinnlig rösträtt handlade inte bara om att ändra i lagen, utan också om att förändra synen på män och kvinnor i allmänhet. På den här tiden trodde många att kvinnor helt enkelt var mindre intelligenta än män. Många trodde att kvinnors kroppar och hjärnor var för svaga för att klara av att till exempel rösta, vara myndiga eller göra andra saker som män gjorde. Därför handlade rösträttsfrågorna om jämställdhet i hela samhället.

    I den här utställningen får du möta kvinnor som kämpat för sina rättigheter i Sverige och utomlands. Det är kvinnor som har forskat och pluggat på universitet, kvinnor som har arbetat med kroppen, och personer som har kämpat för samers och romers rättigheter.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Sara Teleman om sitt arbete

    22 april Kvinnohistoria, Utställningar
    I utställningen Rösträtt för kvinnor möter du en del av de kvinnor som kämpade för sina och andras rättigheter genom Sara Telemans texter och illustrationer. I den här intervjun berättar Sara mer om sitt arbete och hur det gick till när hon skrev boken Rösträtt för kvinnor , som utställningen baseras på. Sara Teleman

    I boken och utställningen möter vi ett antal kvinnor från Sverige och övriga världen. Varför valde du just dessa kvinnor att lyfta fram?

    – Det korta svaret är att det var de här jag fastnade för. Det fanns såklart många, många fler som jag hade velat skriva om, men som inte fick plats i boken. Till exempel Klara Johanson, författare och journalist (och Lydia Wahlströms partner under Uppsala-åren), journalisten och modeskribenten Else "Gwen" Kleen eller Göteborgs starka kvinna Frigga Carlberg. Jag ångrar att jag inte kände till den sydsamiska aktivisten Elsa Laula när jag skrev boken, och därmed missade att ha med henne som idol. Hon är verkligen en förebild och någon som alla bör känna till.

    – Glad är jag att jag skrev om Emilie Rathou och Kata Dahlström, för att visa att kvinnor kämpade även utanför LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt).

    – Jag har också fascinerats över att de tunga namnen inom rösträttsrörelsen var så spridda över landet. Som Frida Stéenhoff, som under en period var stationerad i Sundsvall, eller Augusta Tonning som bodde i Ronneby i Blekinge. Sveriges nya infrastruktur hade mycket stor betydelse för detta nätverk av kvinnor som fick utstå så många motgångar under så lång tid, men som kunde hålla humöret upp tack vare täta kontakter via telefon, telegraf och den nyligen utbyggda postgången via tåg och båt.

    Kan du berätta lite hur det gick till när du skrev boken?

    – Min researchfas, den tid som jag ägnade åt att läsa på i ämnet och leta bildförlagor, var ganska lång. Jag testade olika manér, letade i både fysiska och digitala samlingar efter bilder på personer, miljöer och klädesplagg från förra sekelskiftet.

    – Att börja läsa om kvinnona i rösträttsrörelsen är som att öppna en dammport. Det finns så mycket att läsa, så mycket spännande, både framgångshistorier och tragedier. Ohc det kommer hela tiden ut nytt material. Bara sedan min bok kom ut har till exempel boken Ett jävla solsken om journalisten Ester Blenda Nordström, två nya biografier om Selma Lagerlöf och en ny biografi om Elin Wägner kommit ut.

    – Så det är lätt att gräva ner sig. Djupt. Till slut fick min redaktör på LL-förlaget, Andreas Palmaer, säga till på skarpen: Du vet tillräckligt för att skriva den här boken nu. Börja!

    – Men det var ju sommar! Jag skulle resa runt i Sverige och vara borta från min dator och scanner i nästan sex veckor. Lösningen blev att bara hälla ur mig allt på det här sättet, sida upp och sida ner i ett stort ritblock. Jag ville skissa i färg och eftersom jag ofta befann mig på en båt och inte kunde använda gouache eller akvarell – vattenfärger – på grund av båtens rörelser, så blev det tuschpennor.

    Hur gjorde du skisserna och illustrationerna?

    – De flesta stora porträtt, idolporträtten, kom till ungefär som jag beskrev tidigare fast gjordes ut i akvarell när "semestern" var slut.

    – Med de mindre tuschteckningarna i boken hade jag inte samma flyt. Jag hade fått för mig att jag sklle vara flyhänt och inte så exakt. Hellre fort än noga! Resultatet? När jag hade gjort alla bilder klara, jag tror det var mellan 60 och 80 stycken, var jag tvungen att göra om alltihop. Jag stod helt enkelt inte ut med den hafsiga stilen. Att formgivaren Jens Andersson orkade göra om hela inlagan efter mina nya bilder är ett mysterium. Jens Andersson är väldigt tålmodig och snäll. Rolig också. Jag rekommenderar honom till alla jag möter.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Samtal med min kurator

    16 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att under våren publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är det sista inlägget, nu ser vi fram emot boksläpp till hösten! Tack för att vi får dela dina tankar och berättelse!

    Fredagen den 17 mars 2017

    Stirrar in i tavlan med fem apelsiner på ett träd hos min kurator innan jag låter blicken glida ner till ett bord med prydligt uppradade pappersnäsdukar. Förmodar att de ligger där för att användas av mig eller andra patienter vid plötsliga gråtattacker. Undrar tyst för mig själv hur många ton pappersnäsdukar det går åt per år till tröstlösa, gråtande bröstcancerpatienter? Och är det Sahlgrenska som betalar för dem?

    ”Har du något speciellt du vill prata om i dag?” Min kurator rättar till sin åtsmitande stickade bolero som sitter över en beigefärgad tröja och lutar sig framåt en aning.

    ”Vet inte … Kanske vill jag diskutera vad min identitet är, lite mer. Nu när jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut. Fattar inte att jag ska behöva vänta två långa år på att få ett nytt bröst.”

    ”Naturligtvis är brösten en del av en kvinnans identitet och sexualitet. Om en man förlorar sin penis så är det ju ingen som kallar honom för enuckernas enuck.”

    Tittar tveksamt mot min kurator, oviss vart hon vill komma med detta påstående.
    ”Jag menar att det finns ju ingen som skulle komma och påstå att den manliga penisen inte är en del av den manliga identiteten. Så ingen får påstå att dina bröst inte har varit viktiga, eller en del av din identitet. Men hur känner du nu? Vad är din identitet nu?”

    ”Jag har alltid ansett att min identitet är den som en skrivande varelse, en skapande varelse.”
    Jag sätter mina fingrar mot varandra så att de bildar en cirkel, liksom för att visa hur allt mitt skrivande ryms i denna cirkel, att det är mitt liv.
    ”Men jag tycker att mitt skrivande alltid blivit stört av vad andra haft för åsikter om mitt yttre, först som flicka, sen som tonårstjej och sen som kvinna. Först var det de där rosa rosetterna i håret och att se ut som en proper liten flicka. Sen kom kommentarerna om mina bröst i tonåren. De var för stora, syntes för mycket, och äldre äckliga män ville röra vid dem. Och nu som vuxen kvinna får jag fortfarande kommentarer om mitt yttre så fort jag skriver något, syns i det offentliga ögat. Att jag är en fantastisk skribent ska alltid krympas, kvävas, helst utplånas genom att rikta fokus mot mitt yttre. Till och med nu då jag har förlorat de flesta av mina kvinnliga attribut riktas fokus mot mitt yttre så fort jag hörs.”

    ”För att du fortfarande är en kvinna. Där har du svaret.”

    ”Trodde bara att jag skulle få vara ifred med mitt skrivande nu. Så som det borde ha varit redan från början.”

    ”Var i samhället anser du att du kan vara du?”

    ”Hemma, när jag stänger min dörr till min lägenhet. Där har ingen annan än jag tillträde till mig själv. Där får jag vara fri, öppen och flödande. Där kan jag skratta högt, sitta med särade ben, skriva vad jag vill. I samhället känner jag mig bara som en abnorm växt i en alltför liten flaska.”

    ”Ser du ingen plats för den här abnorma växten?”

    ”Bara i mitt skrivande, känner mig väldigt uppfylld av saker att skriva om nu.”

    ”Bra.”

    Jag sänker blicken för att stirra intensivt ner i en slaskhink som står intill ett handfat, snett bakom min kurator, en slaskhink fylld av gamla tussar av nerfläckade pappersnäsdukar. Börjar tänka på att om jag faller framåt eller åt höger, kommer jag då att stöta till min kurators armbåge och kanske fastna i hennes stickade tröja med en av mina blusknappar. Böjer mig hastigt framåt för att plocka upp en pappersnäsduk ur den pappernäsdukslåda som även står placerad på bordet framför mig. Snyter mig.

    ”Behöver jobba med det här … Har mycket levrat blod i näsan eftersom mina slemhinnor är så sköra nu för tiden. Det är alla cellgifter. Ja, du vet.”

    ”Det är fantastiskt om du kan skriva om det här. Vad du går igenom just nu.”

    Min kurator fladdrar till med blicken, fastnar med den på den stora klockan som sitter på väggen.

    ”Jag tror att tiden är slut nu. Väntar en annan patient snart.”

    Mumlar ett besviket ”jaså” tillbaka. Reser mig upp. Plockar upp min jacka och laptop-väska från en av stolarna, snurrar runt ett varv och vinkar ett glättigt ”hejdå” innan jag går.

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras hösten 2018. Boken kommer att heta Inte bara ett bröst .

  • ”Breast cancer survivors hit the catwalk”

    2 maj Berättelser, Gästskribenter, Normer, Utställningar
    Vi har fått äran att publicera tre inlägg från Annelie Babitz dagbok i vår blogg som ett tillägg till vår utställning Bröst. Texterna kommer att publiceras i sin helhet till hösten med titeln Det är inte ”bara ett bröst” jag har förlorat . Det är tankar om identitet, kropp och bröst. Att ha haft bröst – och att nu inte ha. Normer för underkläder och BH:s och de strama normer som finns för att vara kvinna, med och utan bröst.
    Det här är inlägg två, tack för att vi får dela dina tankar och erfarenheter!

    Onsdagen den 15 februari 2017

    Väntar på att livet ska återkalla mig samtidigt som jag tittar på New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”.

    Numera vaknar jag alltid av att jag blöder näsblod. Blod som färgar min kudde i en klarröd nyans. Slemhinnorna i min näsa är så sköra på grund av cellgifterna att så fort jag andas så forsar blodet ut. Har därför försökt att sluta andas, dock utan resultat. Byter örngott, städar bort allt blod och efteråt lägger jag mig i sängen igen. Jag ligger där i timmar utan att vara varken vaken eller sovande. Jag bara ligger där och väntar på att livet ska återkalla mig. Tittar ut genom mitt fönster och tänker på vilken förlust det är för världen att den rullar på utan mig. Reser mig till slut ur sängen, går ut till badrummet, ser mitt likvita ansikte i badrumsspegeln och känner på min hals. Känns som om någon skrapat den inifrån med ett rakblad. Hör ett pipljud från min mobil. Går tillbaka till sovrummet. Ser ett sms från C. Han har skickat en länk från New York fashion week där ”Breast cancer survivors hit the catwalk”. Öppnar länken, trycker på play. I slutet av länken hittar jag en intervju med en av deltagarna som meddelar att hon tycker att det har varit befriande att få vara med och visa upp sina ärr, att hon är trött på att skämmas för att hon varken har bröst eller bröstvårtor. Kommer att tänka på min tid på en lokaltidning, hur min chefredaktör där en dag kom in och sa att jag borde ha mindre tajta toppar på mig, att jag framstod som oseriös med mina slimmade, tajta toppar som enligt honom framhävde allt för mycket. Jag vände mig då mot honom och frågade vad exakt det var han tyckte var så oseriöst med att ha ett par bröst. För alla kvinnor har ju det … bröst alltså. Stora eller små så ska de ha sin rättmätiga plats i vårt samhälle, få röra sig fritt. Vad jag minns så fick jag aldrig något vettigt svar från honom. Dagen efteråt tog jag på mig en ännu mindre topp och liksom strök mig mot min chefredaktör varje gång jag passerade honom, lutade mig över honom under kaffepauserna. Ville bara att han skulle fatta att jag vägrar att min kropp ska vara en källa till skam bara för att det sitter ett par kvinnobröst på den, eller gjorde.

    Trycker på play en gång till. Ser bröstcancerkvinnorna visa upp sina ärr i små negligéer, tajta trosor och inga bh:ar alls. Najs. Fylls samtidigt av en mörk känsla, den där känslan av att du som kvinna alltid pressas in i ett hörn, att du tvingas till att känna skam över din kropp oavsett om du har stora, små, eller inga bröst alls.


    Läs mer...

    Om skribenten

    Annelie Babitz

    Journalist och författare till romanen Bakom den nakna huden . Texterna kommer ur min bröstcancerdagbok som kommer att publiceras hösten 2018. Boken kommer att heta Inte bara ett bröst .

Öppettider

Måndag 11-18

Tisdag 11-18

Onsdag 11-18
Torsdag
11-19.30
F
redag 11-18
Lördag 11-16
Söndag
stängt


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun