• Kulturminister Amanda Lind på Kvinnohistoriskt museum

    8 mars Podd, Jämställdhet, Kvinnohistoria
    Nu har vi äntligen fått oss en pratstund med kulturministern, och vilken pratstund sen! Fantastiskt att få samtala om det vi brinner för, med en insatt och engagerad person som dessutom tagit tid till att sätta sig in lite extra. Och så många som kom och lyssnade! Vi blir alldeles varma inombords av vår publik, så närvarande och nyfiken. Med dom här förutsättningarna kan samtal verkligen vara ett av våra bästa redskap. Bild

    "I grunden tänker jag att det inte handlar om att vi eller museerna ska lyfta fram någon särskild grupps historia och perspektiv för den gruppens skull, utan det handlar ju om hela vårt samhälles historia och alltså att få en lite mer komplett bild av hur utecklingen har sett ut under århundradena"  - Amanda Lind

    Som vi skvallrat lite om inför det här samtalet ville vi sätta fokus på den roll som vi museer spelar, och om det verkligen finns en förståelse för vilken skillnad vi kan göra. Ofta tas vi för någon form av sanningssägare - en leverantör av ren och skär information som kan tas för givet. Men det här är något som skaver i oss, för i vårt arbete med att både syna kvinnohistorien, historieskrivningen och oss själva i sömmarna upptäcker vi om och om igen hur sanningen är något som omskapas och inte någonsin varit ett fastslaget faktum. Hur den ofta gynnar någon av dem som varit med och formulerat den version som för tillfället gäller, och hur vi måste rikta blicken mot oss själva om och om igen för att se över vilka vi med vårt arbete inkluderar och inte.

    Museer som skapare av samhällsförändring

    I våra öron kan den här förståelsen för sanning som ett fenomen i konstant förändring, skapa perspektiv, stötta och göra oss medborgare till mer självständiga varelser. Kanske kan samtalet med Amanda hjälpa fler att reflektera över hur vi gång på gång får historien och dess förväntningar på oss serverade i knät utan förväntan på att vi ska ha några egna funderingar. Och utifrån vår förståelse för oss själva som museum, hoppas vi kunna skapa mer engagemang i frågan om hur museerna kan vara med och skapa förändring.

    Det är definitivt inte tråkigt att ha en minister på besök. Ge det här samtalet en lyssning och se om det sätter igång några funderingar i dig. Och nästa gång du besöker Kvinnohistoriskt museum, haffa gärna första bästa av oss som jobbar här och berätta vilka tankar som dök upp. Det här är ett arbete som aldrig kommer ta slut, ett arbete som bygger på att fler berättelser samlas in och tas vara på. För när gamla normer bryts, skapas oundvikligen nya och det farligaste scenariot är då vi bestämmer oss för att avbryta letandet och deklarera oss färdiga. Som Amanda påminde om under samtalets gång;

    "Vi måste lära av historien för att ta steg framåt"

    och ju fler som fått bidra och göra sin röst hörd i den historieskrivningen, desto större kan dom stegen bli.


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Ett samtal om makten över samhället, arbetet och livet

    25 januari Forskning, Gästskribenter, Jämställdhet, Kvinnohistoria, Normer, Program
    Under doktorandföreläsningarna på Kvinnohistoriskt museum i oktober 2018 under rubriken Genus i centrum , hann doktoranderna vid Genusforskarskolan vid Umeå universitet  bara skrapa på ytan på sina olika avhandlingsarbeten. I samtal efter föreläsningskvällen föddes nya tankar: om det som inte hann sägas och om frågor som väcktes när avhandlingarna började prata med varandra. Desirée Enlund, Agneta Westergren och Christine Bylund har därför skrivit ned några av sina tankar efter kvällen i det här blogginlägget.Trevlig läsning!

    Ökat personal- och patientinflytande i vården? - Desirée Enlund

    Desirée har tänkt vidare en del på medborgarnas inflytande över vården och då speciellt primärvården. Landstingen som ansvarar för vården upplevs ofta väldigt långt borta, och väldigt få medborgare verkar känna till vilka deras landstingspolitiker är, till skillnad från kommunpolitikerna som är mer välkända. Hur skulle man kunna få makten över vården att flytta närmare både vårdtagarna och vårdarbetarna?

    På några få platser i Sverige görs försök på detta tema genom primärvård som ägs och drivs i kooperativ form. Ett kooperativ i Sverige drivs oftast i form av en ekonomisk förening, en förening som ska främja medlemmarnas ekonomi eftersom de kan verka i den som konsumenter, brukare eller leverantörer. Kooperativ drivs utifrån de sju kooperativa principerna, varav en är demokratisk medlemskontroll vilket stämmer överens med Bolagsverkets krav på ekonomiska föreningar där varje medlem har en röst. Det finns inte heltäckande information i Sverige om vilka privata vårdgivare som är vinstdrivande och vilka som inte är det, därför är det också svårt att veta hur många kooperativa vårdcentraler som existerar. Men de som jag har funnit är totalt fyra, dels ett personalkooperativ i Stockholm och dels tre medborgarkooperativ i Västernorrland, Jämtland och Härjedalen. Alla fyra har säkerligen uppstått ur olika situationer och historier, men de två som jag känner till, i Sollefteå, Västernorrland och i Offerdal, Jämtland så har de sprungit ur en reaktion på nedskärningar och nedläggningar inom vården i glesbygden. Dessa specifika historier kommer jag utveckla nedan och försöka se vad vi kan lära oss av dessa erfarenheter.

    I Sollefteå har under de senaste decennierna flera vårdcentraler stängts och under en längre tid har det bara funnits en vårdcentral kvar. De senaste nedskärningarna på sjukhuset, som har skapat protester som har uppmärksammats i hela landet, har lett till funderingar kring hur en närmare sjukvård skulle kunna se ut. Ur medborgarnas frustration och gemensamma lärande om hur sjukvården fungerar har de sett vikten av välfungerande primärvård, vilket har lett till att de gjort slag i saken och öppnat en kooperativ vårdcentral där vem som helst kunnat bli delägare, den är alltså ägd av bygden. Vårdcentralen öppnade i december 2017 men på grund av en rad olika omständigheter som jag inte helt känner till, så har de redan fått begära konkurs.

    I Offerdal har vårdcentralen funnits i över 25 år och den startade ur ett direkt nedläggningshot av den tidigare landstingsdrivna vårdcentralen då först personalen tog över den och drev den i egen regi som ett personalkooperativ från 1992 till 2012 då den omvandlades till ett medborgarkooperativ ägt av bygden. Under denna långa period har de upplevt många förändringar i regelverk och strukturer som har lett till kriser där de har fått tänka om och tänka nytt och hela tiden fått använda deras engagemang och kunskaper för att försöka hitta sätt att överleva.

    Dessa två kooperativ kommer alltså ur liknande historier men vid helt olika tidpunkter. Medan under 1990-talet när Offerdal bildade sitt personalkooperativ var en icke-vinstdrivande verksamhet det enda alternativet som kunde ses för att öppna en privat vårdcentral. De fick också mycket stöd från landstinget och kommunen som såg en möjlighet i personalens engagemang och vilja att jobba för hälsa i glesbygden. Vid den tidpunkt vi lever i nu när medborgarna i Sollefteå har försökt starta sin egen vårdcentral så har omständigheterna totalt förändrats. Det är dels mycket lättare att starta privata vårdgivare, men dessa nya möjligheter har också lett till en ökad koncentration av vinstdrivande vårdgivare i vissa delar av tätbefolkade områden, medan glesbygden ofta hamnar i en serviceöken. Detta är dock inte en entydig polarisering mellan stad och land, precis som vissa delar av landet för längre till service medan storstäderna får närmare, så sker också en koncentration av de vinstdrivande privata vårdcentralerna i välbärgade områden av storstäderna där befolkningen generellt är friskare, medan fattigare områden, exempelvis Stockholms södra delar har sett en nedmontering av sin primärvård.

    Så hur ska glesbygdens sjukvård kunna överleva och existera i framtiden? Är det just mer medborgar- och personalinflytande som är en lösning på problemen med att leva upp till Hälso- och sjukvårdslagens skrivelse om att ”målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen” (2017:30, 3 kap. 1§). Kanske är det så att vi måste börja tänka på att det finns fler möjligheter att organisera sjukvård än bara genom de två motpolerna landstingsdrivet och privata vinstdrivande företag? Skulle detta kunna leda till att fler personer som vill bo kvar i glesbygd ser möjligheterna att själva sköta sin egen primärvård? Vad skulle detta isåfall innebära vad gäller ökad demokratisk kontroll över primärvården och dess styrning där anonyma landstingspolitiker ser sitt inflytande minska? Man skulle kanske kunna tänka sig glesbygden som ett nätverk av vårdcentraler där medborgarna har direktdemokratisk kontroll över vården i sin närhet? Och om glesbygdens medborgare redan har tagit över driften av primärvården, vad kan de inte göra mer? Organisera sig tillsammans för att säkerställa annan service man vill ha nära exempelvis. Men frågan som kvarstår är hur glesbygdens medborgare ska kunna få vård på rättvisa villkor om de måste ta hand om vården själva medan de samtidigt betalar skatt som alla andra?

    ***

    Så jag skulle vilja passa över frågan till de andra presentatörerna. Agneta! Vad skulle ökat arbetar/medborgar/kvinnoinflytande betyda för förlossningsvårdens situation? Hur skulle man kunna flytta makten över förlossningsvården närmare de som den berör? Och vad skulle en mer bottom-up inställning betyda för förlossningsvården?


    Barnmorskor på frammarsch – Agneta Westergren

    Ett barns födelse berör oss på djupet som människor, både den som föder och den som bistår den födande. Den mödra- och förlossningsvård vi har speglar samhälleliga värderingar och den rådande synen på graviditet, förlossning, den födande och barnmorskan. Under de senaste åren har förhållandena inom förlossningsvården skapat en hel del rubriker. Hösten 2012 tog några barnmorskor i Stockholm initiativet att starta en proteströrelse: ”Nu är det nog!” som senare kom att bli till det landsomfattande ”Barnmorskeupproret”, där barnmorskor larmade om omänskliga arbetsvillkor och en arbetsmiljö som försvårade eller omöjliggjorde en god och säker vård. Ett annat initiativ var ”En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset”, organiserad hösten 2017 av ”Födelsevrålet – Min kropp. Mitt barn. Mitt val.”, en ideell intresseorganisation för gravida och födande, med syftet att påverka politiker, beslutsfattare och den allmänna opinionen för att på så sätt bidra till en tryggare förlossningsvård. Marschen var en manifestation mot krisen i förlossningsvården där nedskärningar och besparingar bidragit till en vård som lett till försämringar både för de födande kvinnorna och barnmorskorna. Färre barnmorskor har hand om fler förlossningar och förlossningsplatser har minskat i och med nedläggningen av ett flertal förlossningsavdelningar. Sedan 2000 har nio kliniker stängts, däribland Kiruna, Kalix, Piteå, Sollefteå, Bollnäs, Mora, Uddevalla, BB Sophia och Södra BB (båda Stockholm).

    Protesterna som satte förlossningsvården på agendan har gett resultat. Sedan 2015 har regeringen tillskjutit pengar: 400 miljoner kronor årligen mellan 2015-2019, ytterligare 500 miljoner att fördelas under 2017 och 2018 och sedan ska en miljard per år fram till 2022 läggas på förlossningsvården. Den största delen har hittills gått till olika projekt för att öka bemanningen på förlossningsavdelningarna. Dock har Svensk Kvinnolobby riktat kritik mot att det är svårt att utvärdera och mäta effekterna av satsningarna och att de rapporter som landsting och regioner lämnat är kortfattade och inte innehåller några ekonomiska redovisningar. Jag är rädd att om det inte är glasklart vart dessa enorma summor gått så finns en risk att trovärdigheten i protesterna undermineras: ”ni fick en massa pengar (som ingen vet vad de använts till) och ni är ändå inte nöjda, därför stryper vi nu bidragen då det ändå inte blivit bättre och ni fortsätter att klaga”.

    För att komma tillrätta med problemen inom förlossningsvården så tror jag att det förutom en tätare bemanning även krävs att man funderar över alternativa sätt att bedriva förlossningsvård på. Flertalet studier visar på fördelarna med en relationsbaserad, småskalig vård, både vad gäller säkerhet, trygghet, förlossningsupplevelse och rent ekonomiskt. Internationella riktlinjer från bland annat WHO understryker vikten av att kvinnan ges möjlighet att själv välja var hon vill föda. I Sverige finns i princip inga alternativ till att föda på sjukhus förutom i Stockholm och Umeå där landstingssubventionerade hemförlossningar erbjuds. Runtom i landet föder 99,9 % på sjukhus, om man inte kan betala en hembarnmorska ur egen ficka. Samtidigt visar statistiken att interventioner som igångsättningar, värkstimulerande dropp, ryggbedövningar och kejsarsnitt ökar, och att var tredje barnmorska uppvisar symptom på utbrändhet på grund av en mycket ansträngd arbetsmiljö och överväger att lämna yrket. Detta om något borde vara en skrällande väckarklocka om att det är dags att prova andra vägar.

    Beslutsfattare måste ta till sig av den evidens som finns vad gäller ett säkert och tryggt barnafödande och börja överväga att det finns alternativ till stora, centraliserade förlossningsenheter, till exempel barnmorskeledda enheter eller hemförlossningar. Forskning har visat att kvinnor med förväntad normal förlossning som föder på barnmorskeledda enheter eller hemma med barnmorska har minskad risk för komplikationer som till exempel bristningar och blödningar och har även en mer positiv upplevelse av sin förlossning. Anledningen här är stöd, trygghet och tid och förstås en kompetent barnmorska. Det här är något som anammats i Storbritannien där antalet barnmorskeledda enheter ökar. I Norge har det fattats ett nationellt beslut om förlossningsvård på olika nivåer, alltså att kvinnor med förväntad normal förlossning föder på barnmorskeledd lågriskenhet och kvinnor med komplikationer i behov av mer avancerad medicinsk vård föder på sjukhus. Det betyder inte att vården blir ojämlik utan snarare att den ges på rätt nivå. I Danmark sätts den födande kvinnans vilja i fokus och hon har rätt till assistans av barnmorska oavsett var hon väljer att föda. I Sverige lägger vi istället ned små, välfungerande enheter, vilket ökar avstånden och förstås otryggheten för en kvinna i värkarbete som behöver åka in till närmaste förlossningsavdelning flera mil bort.

    Förutom barnmorskeledda enheter så finns en annan arbetsform, ”caseload midwifery”, som glädjande nog just nu prövas i olika delar av landet. I Sollefteå kallas denna nya vårdform ”Barnmorska hela vägen” och innebär att en barnmorska eller en grupp barnmorskor följer en kvinna/par hela vägen genom graviditet, förlossning och eftervård, alltså en sammanhängande vårdkedja för ökad kontinuitet och trygghet för de blivande föräldrarna. I Huddinge har ett liknande projekt startat hösten 2018. Det ska bli intressant att se vad dessa projekt kommer att utmynna i. Får de fortsätta eller läggs de ned när pengarna är slut? För även om det visar sig att både föräldrar och barnmorskor är nöjda så finns det inga garantier för en fortsättning. Sollefteå BB, Södra BB och BB Sophia hade alla mycket nöjda både vårdtagare och personal, men det spelade ingen roll i sammanhanget, de lades ner ändå.

    Jag tror att barnmorskor måste bli bättre på att värna sin profession med ansvar för den normala graviditeten och förlossningen. Det är också av största vikt att barnmorskor finns med i beslutsprocesser både på nationell och lokal nivå och är med och utformar arbetsrutiner och PM för den vård de själva ger och är ansvariga för. Vi måste arbeta enligt den evidens som finns och den är tydlig: bebisfabriker är inget att sträva efter, de är inte säkrare för mor och barn, de främjar inte en positiv förlossningsupplevelse och de gagnar inte personalen som känner sig som utbytbara kuggar i ett maskineri. Rätt använd tror jag att regeringens mångmiljardsatsning kan göra mycket gott och bidra till en trygg och säker förlossningsvård, men då måste vi börja med att tänka utanför ramarna och inte ösa in pengar i en organisation som redan läcker som ett såll.

    ***

    Christine! Det finns ju erfarenheter från sådana maktförskjutningar i och med LSS-reformen 1994 då verkligen brukarna fick makten över sitt stöd och service/vård och vardag. Vad betydde ett sånt maktförskjutande från centralt håll till de enskilda individerna för dess utförande och utförare? Vilka effekter kan en sådan maktförskjutning få för både enskilda individer och för arbetare vad gäller frågor som empowerment/självbestämmande och arbetsmiljö och förbättringar/innovationer inom servicen/vården?


    Ökad makt över vardagen – i konflikt med andras inflytande? – Christine Bylund

    Jag tänker att hela idén i LSS-lagstiftningen i allmänhet och den personliga assistansen i synnerhet bygger på att förflytta makt och självbestämmande mellan grupper och individer. För de enskilda individerna betydde och betyder möjligheterna till självbestämmande något som i början sågs som utopiskt – att själv kunna ha makt över sin tid, sin kropp och sitt liv. Samtidigt tänker jag att en sådan makt och egenmakt i det egna livet är något som den som inte är beroende av stöd och service i sin vardag tar för given, den försvinner, såsom livsvillkoren för den som ingår i normen från vårt synfält när den blir något som tas som normalt och obemärkt. På grund av att dessa möjligheter är något av det allra mest grundläggande i vardagen uppfattas det också som något ingen någonsin skulle kunna ta ifrån någon annan. Den utopiska potentialen i rätten att själv få bestämma när en ska gå på toaletten, klä på sig eller lämna hemmet går nästan inte att förklara för någon som alltid haft den. Därför är det också svårt att få personer som inte själva är berörda att förstå vad som står på spel när rätten till stöd och service-insatser med självbestämmande som utgångspunkt äventyras.

    Att få rätt till självbestämmande genom den personliga assistansen eller andra insatser beskriver den äldre generationen, som hade levt i helt eller delvis institutionella boendeformer, som att äntligen bli myndig trots att de flesta av dem var i 40 års åldern när LSS-reformerna trädde i kraft 1994. Genom rätten till en viss typ av stöd och service-insatser fick de äntligen möjligheten att fatta egna beslut i en struktur som gjorde att dessa beslut erkändes och möjliggjordes. De fick det handlingsutrymme som den med normföljande funktionalitet ofta hade haft hela livet. Genom maktförskjutningen förflyttades de då också, både i det egna livet och i hur andra uppfattade dem, från ett objekt för andras omsorg och omvårdnad, något som skulle underställa sig andra personers idéer om vad som hanns med, passade sig eller var möjligt i vardagen, till ett subjekt som fick och förväntades handla självständigt.

    Maktförskjutningen som detta innebar utmanade inte bara maktrelationer som hade ansetts naturliga i den enskilde vardagsliv utan och den premiss på vilken hela funktionsmaktordningen vilar – den som säger att den med normbrytande funktionalitet inte är tillräknelig eller kapabel, att den är ömkansvärd och inte vet vad som är bäst för den. Här tänker jag på en av den internationella funktionsrättsrörelsens pionjärer, den nu avlidna Bente Skansgård från Norge. Hon berättade om ett möte med tjänstemän i en kommun under 1980-talet, när idén om personlig assistans skulle lanseras i Norge. Hon sa: De skrattade åt oss, förstår du. Vi som inte kunde klä på oss själva ens, och så skulle vi ha personalansvar!

    I funktionsmaktordningens bilder av personer med normbrytande funktionalitet kan inte den som samtidigt behöver hjälp av andra för att klä på sig förväntas leda någon annans arbete. En föreställning som fortsatt kommer till uttryck när rätten till stöd och service-insatser för personer med normbrytande funktionalitet debatteras och/eller inskränks.

    I fallet med stöd och service-insatser till personer med normbrytande funktionalitet och nedmonteringen av densamma blandar sig funktionsmaktordningens ideologiska budskap med en konflikt mellan den generellt kollektivt organiserade välfärdsstaten i Sverige och idén om den personliga assistans idé om individuell frihet och egenmakt, som kan framstå som alltför liberal. Det är också därför som en, i mitt tycke mycket olycklig konflikt uppstått, och hållit i sig ända sedan de första försöken med personlig assistans på 1980-talet, mellan företrädare för fackföreningsrörelsen och funktionsrättsrörelsen – här finns en föreställning om att personer med normbrytande funktionalitets självbestämmande uppnås på bekostnad av självbestämmande hos den som arbetar med att ge stöd och service. En motsättning som jag alltid sett som udda, jag tänker att många av de frågor som arbetarrörelsen kämpat för är desamma som de som funktionsrättsrörelsen kämpar för, rätten till makt över tiden och kroppen.

    Jag tror att oförmågan att se dessa kamper som sammanflätande har att göra med att funktionsmaktsordningens idéer gör den stöd och service-former med fokus på självbestämmande aparta, makt flyttas visserligen från kollektiv till individ men främst från den med normföljande funktionalitet till den med normbrytande funktionalitet. Något vi inte är vana och något som verkar svårt att förlika sig med i en kultur där funktionsmaktordningen är rådande.


    Som avslutande svar på din fråga tänker jag därför, om jag får både visionera och önska något att en annan förståelse av egenmakt och självbestämmande skulle kunna leda till en allians mellan den som ger och den som tar emot stöd och service-insatser i sin vardag. Jag önskar mig att idén om egenmakt i arbetet inte i sig skulle beskrivas som något som ska fås på bekostnad av personer med normbrytande funktionalitets egenmakt eller vice versa. Jag tror att möjligheten att säkra rätten till mänskliga rättigheter för personer med normbrytande funktionalitet så väl som goda arbetsvillkor för de som arbetar med stöd och service skulle vara mycket mer gynnsamma om en bildade en sådan allians. Och framförallt om en i alliansen förstod att det inte är den enskilda personen som bär ansvaret för den osäkerhet som omgärdar vare sig rätten eller arbetet med stöd och service-insatser utan att det handlar om politisk, juridisk och byråkratisk urholkning av idén om självbestämmande för personer med normbrytande funktionalitet som bygger på funktionsmaktordningens idéer. I den förstås vissa saker som förbehållna den med normbrytande funktionalitet - självbestämmande är en sådan sak.

  • Pussy Riot vittnar om fängelset

    16 november Gästskribenter, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Program, Världen
    "Vi måste göra något nu. Inte vänta. Det är du som kan förändra saker”. (Maria Aljochina)

    Fängelstraff med två år i arbetsläger och piskrapp av kosacker. Hon har illegalt rest ut ur Ryssland för att komma till Sverige. Inget verkar hindra Maria Aljochina som på lördag framträder i Umeå. Hon ska prata om sin bok Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse. Det är mycket som händer kring den politiska aktivisten och konstnären Maria Aljochina. Hon är som oftast på trampolinens yttersta kant och nedslagsplatserna varierar. I februari är det sju år sedan hon och fyra andra medlemmar i Pussy Riot framförde låten ”Jungfru Maria, fräls oss från Putin” i Frälsarkatedralen i Moskva. Det kunde ha blivit fyrtio sekunder som passerat in i några få människors medvetande, aldrig mer än ett videoklipp som rundat kompisgänget. Men nu var det strax presidentval och det fanns med all sannolikhet skäl till att den ryska regimen ville utnyttja gruppens påhitt.

    ”Det som retade upp oss var att patriarken för den rysk-ortodoxa kyrkan agiterade för Putin. Kyrkan sa att det var en synd att demonstrera”, säger Maria Aljochina och menar att allt är absurt, så ”orwellskt” eftersom Sovjetunionen i årtionden jagat prästerna och förbannat kristendomen. Hon ser sig själv som kristen och menar att den provocerande spelningen i Frälsarkatedralen skulle skapa debatt.

    Men regimen slog tillbaka och begreppet Pussy Riot blev ett begrepp, med tiden Kremls nya världskända dissidenter.

    Allt har dock sitt pris. Eggen mellan liv och död är svår att balansera på.

    Vilka är dina favoritpoeter, frågar jag Maria Aljochina när vi snabbt ses på Kulturhuset i Stockholm. Hon signerar sin bok, jag är näst sist i raden, och berättar att vi snart ses i Umeå. ”Okej. Här.” Hon skriver ned två namn i mitt block. Mandelstam och Vvdensky. Och sedan Bukovskij.

    De har alla suttit i fängelse. Osip Mandelstam dog i ett transitläger nära Vladivostok den 27 december 1938, 47 år gammal. Han blev med tiden en uttalad stalinkritiker. Alexander Vvedensky fick tidigt ögonen på sig och satt arresterad för ”kontrarevolutionär” verksamhet 1941. Han dog 37 år gammal på ett fängelsetåg. Båda efterlämnar verk som lämnat djupa minnen . Den 30-åriga Maria Aljochina från Moskva, med mössan neddragen i pannan och med benen uppdragna under sig med nätstrumpor, är en i rad av kulturens upprorsmakare. Nu, i vår tid. Alexander Vvedensky såg det egna livet som en kreativ handling som kunde omvandlas till konstverk. Check, Maria Aljochina, tänker jag med hennes Riot days i minne.

    Vladimir Bukovskij tillbringade mer än tolv år i Sovjetunionens fängelser och slutna psykiatriska anstalter. Och när Aljochina ställdes inför svåra moraliska val i arbetslägret tänkte hon på hans ord om betydelsen av underkastelse. Hon skriver. ”Dessa tillfällen av val i fängelset, kommer att finnas kvar hos dig resten av ditt livet” (…) Sviker du dig själv, om så bara en endaste gång, kan du inte sluta. Då blir du en fånge. Och det innebär att du har besegrats. Då har de verkligen berövat dig all din frihet”.

    Maria Söderberg
    15 november 2018

    Riot Days, om Pussy Riot och tiden i fängelse utges av Teg Publishing i översättning av Linda Skugge.
    Maria Söderberg samtalar med Maria Aljochina på Vävenscenen, Umeå 17 november 2018 kl. 18.30.
    Biljettinformation

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Tjuvstart på Sommarläsningen

    28 juni Kvinnohistoria, Jämställdhet, Världen, Berättelser
    Så var det sommar igen och det är allt fler som går på semester. Vår kollega Jennie Forsberg har även i år lagt ihop en liten hög med böcker som hon tänker läsa under lediga dagar, men hon verkar redan ha tjyvstartat och historieberättarna har redan börjat påverka henne innan ledigheten.

    Återigen har jag valt min sommarläsning. Fyra böcker skrivna av kvinnor om kvinnor. En del böcker har jag haft därhemma ett tag, i väntan på lugn och ro för läsning. Andra har jag beställt. Som Mary Beards bok Women & Power: A Manifesto. På bokens baksida står det:

    "You can’t easily fit women into a structure that is already coded as male; you have to change the structure."

    För mig är det en väldigt bra förklaring till hur jag många gånger upplever min vardag. Jag är sällan bekväm. Jag tar alldeles för stor plats, jag tar fel plats, och ibland tar jag inte alls den plats som erbjuds mig. Inte för att jag älskar att vara obekväm – tvärtom, det är många gånger avskyvärt, obehagligt och tröttande. Jag tackar nej eftersom jag inte kan leva där många tycker att jag borde passa. Jag kan bara leva på en plats som bärs upp av andra strukturer, andra idéer om mig som människa. Platser som ger mig möjlighet till den frihet som jag behöver för att leva. Jag kan inte acceptera strukturer där jag inte får plats. Istället för att passa in har jag klättrat omkring i strukturerna i hela mitt liv, sökande efter ett utrymme och på senare år som en motståndshandling. Livets version av extrem hinderbana. Mary Beards bok är ett manifest. Hon är professor i klassiska språk (latin, grekiska). Det verkar som om hon vill ändra strukturer och hon verkar vara arg. Bra! Jag gillar arga humanister med revolutionära tendenser och en vilja att förändra samhället.

    Ellen Banda-Aaku, som skrivit romanen Patchwork, skulle jag nog aldrig ha hört talas om såvida jag inte åkt till Zambia för några år sedan. Jag frågade min vän Samba Yonga om hon kunde tipsa om någon zambisk författare och hon körde omedelbart till en bokhandel i Lusaka och pekade ut Banda-Aakuus roman. Jag hann börja läsa den på resan, och sögs omedelbart in i berättandet och berättelsen. Men när jag kom hem räckte inte tiden till och boken blev liggande. Hennes bok om en flicka som växer upp med en missbrukande förälder ropar nu på mig att bli färdigläst.

    Den stora utställningen av Marie Hermansson (författare, reporter och journalist) var ett tips från min kollega när jag sökte en lättläst roman. Jag har redan börjat läsa några sidor och oh ja, det verkar vara en bok för mig. Något av ett tidsdokument (1920-talet) och något av en deckare. Huvudpersonen är kvinna och journalist, och hon ska skriva för en tidning som är knuten till Jubileumsutställningen i Göteborg, som invigdes den 8 maj år 1923. Någonstans i bokens början blir hon vittne till något och kontaktar polisen. Om jag förstått allting rätt. Hoppas verkligen att den är sådär trevlig som jag vill ha en sommarroman när jag ligger på parkbänken i skuggan av sälgen med utsikt över mina älskade pioner.

    Lena Eskilssons avhandling från 1991, Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad har jag bara ögnat och läst delar av tidigare. Nu vill jag läsa hela, från pärm till pärm. Boken är svår att få tag på förutom på bibliotek. Boken går helt enkelt inte att köpa såvida en inte hittar ett exemplar på antikvariat. Bristen är förvånande. Boken passar som hand i handske under det pågående 100-årsjubileet av kvinnlig rösträtt och medborgarskap, och det vore väl toppen om förlaget kunde göra en ny upplaga. Eskilssons bok fokuserar på en grupp kvinnor – Fogelstadgruppen – som bestämde sig för att starta en kvinnlig medborgarskola, några år efter den allmänna och fria rösträttens införande. Skolan var tänkt att bland annat ”träna kvinnor inför sitt nya medborgarskap” som Eskilsson uttrycker det. Jag har inte kunnat hålla mig, utan har redan börjat läsa. Berättelsen om Fogelstadgruppen får leda mig in i ledigheten.

    Ha en riktigt fin lässommar!

     

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

Öppettider

Måndag stängt

Tisdag 10-17

Onsdag 10-17
Torsdag
10-19.30
F
redag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun