• Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

    5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten
    Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad . Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten .
    Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

    Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

    - Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

    Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

    - Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

    - De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

    Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

    - Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

    Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

    - Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

    Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

    - Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Gabriella Moen

    Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

  • Nu öppnar vi arkivet från "På salongen"

    28 juni Berättelser, Kvinnohistoria, Umeå, Sápmi, Västerbotten
    I insamlingen På salongen har museet tagit del av berättelser om kvinnors liv i Umeå. Samarbeten skapade möjligheter för människor att berätta på webben, över telefon, på museet och hos fem av Umeås frisörsalonger.
    Foto på del av museets utställning "Berättelser i en stad". Väggar i gula och orangea nyanser med citat från inlämningen "På salongen".

    Tillsammans sökte vi heterogena berättelser om Umeå, eftersom det finns lika många berättelser som det finns människor. Från december 2015 till februari 2016 har vi hjälpts åt att samla historier om lek och kamp, politisk aktivism, klassresor, mödrar och döttrar, överfall och kärlek.

    Det Umeå som träder fram är:
    En stad av lek – där livet inte är tråkigt
    En stad av respons – att reagera empatiskt och solidariskt
    En stad av restriktioner – där makt och rädsla begränsar
    En stad av pannben – att kämpa på och orka mycket mer än en tror 

    I foldern Kvinnors liv i UmeåPDF kan du läsa ett urval av de berättelser som lämnats in. Vill du läsa fler får du gärna besöka vår utställning Berättelser i en stad eller läsa i vårt webbaserade arkiv, där berättelserna går att läsa i sin helhet.
    Länk till arkivetlänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

    Insamlingen fortsätter under namnet "Kvinnors liv i Umeå" tills det att utställningen stängs 5 februari 2017. Då kommer berättelserna att lämnas över till Västerbottens museums arkiv för att sparas för framtiden, ett arkiv över kvinnors liv i Umeå 2016/17.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

  • Som fröken Friman eller som Suffragette?

    2 juni Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Podd, Program, Jämställdhet
    Den kvinnliga rösträttskampen gick lite lugnare till i Sverige än i England, men det fanns rebeller även här, även om de svenska kvinnorna inte sprängde några brevlådor eller krossade fönsterrutor. Svenskorna uppträdde i stället på ett svenskt ”lagom” sätt och använde den föreningskultur som de lärt sig i folkrörelserna - de organiserade sig, skrev dagordningar och begärde ordet. Föreläsning med Christina Florin 8 mars

    Särskilt berömda blev två stora namninsamlingar för kvinnlig rösträtt som uppbådade nästan en halv miljon kvinnonamn. Detta visade att rösträttsfrågan inte bara var några storstadsfeministers påhitt utan att frågan hade förankring i bredare folklager. Det var således Fröken Frimans (Anna Whitlocks) metoder i tv-serien med samma namn som blev den svenska modellen, inte suffragetternas mer anarkistiska och ibland våldsamma sätt att få uppmärksamhet.

    Rösträttsrörelsen i Sverige drog till sig tusentals kvinnor som kämpade för rösträtt och inflytande över politiken. Att leva rösträttslivet blev för somliga aktivister det stora äventyret som gav spänning och energi, men också hårt arbete, långa resor, trötthet, hot och utsatthet. De mest aktiva kvinnorna byggde upp den första feministiska massrörelsen i Sverige. Med deras hjälp blev kvinnor myndiga och fick politiskt medborgarskap i vårt land. Den största rösträttsföreningen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (1903-1921) och samlade över sjutton tusen medlemmar i 270 lokalföreningar över hela landet. 1921 gick äntligen frågan igenom efter många års hårt arbete.

    Varför blev kvinnorösträtten en sådan utmaning för män och det politiska systemet? Vad var det för fel på kvinnor? Det finns flera svar på den frågan: att kvinnor skulle bli medborgare och ha en egen relation till staten grep in i maktförhållandena mellan könen och i uppdelningen av samhället i en privat och en offentlig sfär, där det kvinnliga och det manliga sågs som två motpoler. Inrotade föreställningar om könens egenskaper och maktområden ställdes på sin spets när kvinnorna ville ha samma rättigheter som män. Tänk om kvinnorna skulle rösta konservativt eller socialistiskt! Tänk om deras intresse för sociala frågor skulle leda till att underklassen fick makten. Eller tänk om kvinnorna tappade sin sexuella identitet om de blev politiker. Det var inte konstigt att de aktiva kvinnorna klädde sig extra traditionellt kvinnligt med stora hattar, mjuka volanger, spetsar och böljande kjolar. Men rädslan visade sig obefogad.
    Kvinnor som grupp var lika olika som män som grupp.

    Här kan du lyssna till hela föreläsningen från 8 mars:


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Christina Florin

    Christina Florin är professor (em)  i kvinnohistoria vid Stockholms universitet. Hon skrev sin avhandling vid Umeå universitet - om småskollärarinnor och follkskollärarinnor. Hon var aktiv i föreningen Kvinnor och Arbete i Västerbotten  och var regissör för Jösses Flickor som spelades i Umeå 1980. Hennes bok om den svenska rösträttsrörelsen heter  Kvinnor får röst . Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. (Atlas Akademi)

  • Fru Emmy Grahns verser

    23 maj Kvinnohistoria, Utställningar, Umeå, Program
    När FKPR* i Umeå träffades bland de sista gångerna 1919 så sjöngs en segersång, som även var en hyllning till ordförande Ingeborg Öqvist. Segersången sjöngs då föreningen inte längre behövde finnas, kvinnor i Sverige hade nu fått rösträtt i riksdagen 24 maj 1919.  Foto på Anna Levander och Lina Högstöm under invigningen 8 mars

    Under invigningen av utställningen Berättelser i en stad den 8 mars lät vi Anna Levander (Från bandet Dolce) och Lina Höglund (Skator) tonsätta Fru Emmy Grahns verser. Ni kan lyssna och njuta i spelaren som finns i slutet på sidan.

    Fru Emmy Grahns verser:
    Med vemod vi skiljas och säga "farväl"
    Ty nu var det sista rösträttskväll
    Men vi nådde ju segern, vi hunno ju dit
    Vår väg är nu banad i all vår tid!
    Men vem hade mod i vår lilla krets,
    Att ständigt trotsar hån och hets?
    Vem var den drivande kraften?

    Hon tröttnade aldrig, hon städse log god
    Voro vi slö och tråkig, hon hade gott mod!
    Vi tacksamt oss böjer för henne här
    Som städs vi skall älska och hålla kär!
    Jag höjer min sång och säger till sist -
    Ingeborg, Ingeborg Ökvist
    Tack för ditt arbete!

    Fru Emmy Grahns handskrivna verser finns att se i utställningen Berättelser i en stad som finns att besöka fram till 5 februari 2017. Du kan även läsa mer om FKPR i Umeå* i utställningen.

    *Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt i Umeå


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Kvinnohistoriskt museum

    Vill du skriva på vår blogg? Eller har du önskemål om vad du vill läsa om på bloggen? Kontakta oss gärna på mailadress: kvinnohistoriskt@umea.se

Öppettider

Måndag 11-18

Tisdag 11-18

Onsdag 11-18
Torsdag
11-19.30
F
redag 11-18
Lördag 11-16
Söndag
stängt


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun