• Rösträttskonferens, stockholm augusti 2016

    28 september Forskning, Kvinnohistoria
    ”There is no scope for a footnote in a movie!” säger Krista Cowman, historiker från University of Lincoln i norra England när hon började som första talare vid konferensen ”Allmän och lika rösträtt? Historiekritiska perspektiv på medborgarskap och demokrati” på Stockholms universitet 18-19 augusti 2016. Bild

    Hon arbetade som historisk expert vid produktionen av filmen Suffragette. Och jag känner igen mig i det hon säger, men snarast från arbetet med innehåll till utställningar. När en film ska göras, eller en utställning skapas, så kan inte allt sägas och alla sidor av en och samma sak visas eller beskrivas. Det måste ofta till någon form av förenkling för att göra det som ska förmedlas tydligt för personer som inte har en tre fyra fem års forskarutbildning i ryggen.

    Förenklingar är svåra och kan få vilken forskare som helst att uppvisa ett mycket märkligt minspel. Grimaser som visar att formuleringen av historia sätter sig i kroppen. Mitt minspel brukar innehålla följande faser (i urval): jag vickar på huvudet, snörper på munnen, vickar den snörpta munnen från sida till sida, tittar upp i taket, ner i golvet, drar ihop ögonbrynen och låter de sakta lyfta mot hårfästets högre höjder, suckar – kanske till och med stönar – och drar sakta på orden när jag säger ”Njaaaaeeeee…det är nog inte riktigt så…snarare…”

    På konferensen samlades ett antal forskare inom genus- och kvinnohistoria. Forskare som alla är intresserade av att undersöka och förstå mer om den demokratisering som hände i Sverige i början av 1900-talet med rösträtten i fokus. Hur kan vi skriva och berätta om något så komplicerat som kvinnokampen för fullvärdigt medborgarskap? Inför 100-årsjubileet av allmän och lika rösträtt som ska firas bland annat 2021 (riksdagen firar det från december 2018 till slutet av 2021) är det viktigt att själv ställa sig frågan: vad är det vi egentligen firar? I alla fall menade vissa av forskarna det på konferensen. Erfarenheter från de andra nordiska länderna är nämligen att berättelsen om rösträtten lätt kan kidnappas av en mängd olika politiska aktörer och plötsligt formuleras så att kvinnorna åter sjunker undan i det förflutnas mörka vrår.

    Varför ska det firas? En del forskare fann frågan irrelevant, troligtvis för att de missförstod den. Att fråga innebära inte att vi ifrågasätter betydelsen, utan snarare att det är fullständigt självklart, men att det är viktigt att sätta ord på det, för att se om det är viktigt av samma anledningar. Kanske är anledningarna att uppmärksamma 100 år av allmän och lika rösträtt lika komplexa som anledningarna att kvinnorna slutligen lyckades öppna dörrarna till valurnorna åt sig själva. Samtidigt hade långt ifrån alla möjlighet eller rättighet att rösta. Det fanns och finns fortfarande många som är uteslutna från valen i Sverige. Och det kan vara lika viktigt att lyfta fram under jubileet.

    Forskarna diskuterade frågor kring medborgarskap, hur vi skriver historia, vilka urval vi gör. Det rörde sig om gränser för medborgarskap – vem har och hade egentligen rätt att rösta? En mängd förslag och idéer till ny forskning presenterades. Jag var på konferensen för att söka kontakt med forskare och skapa möjligheter till framtida samarbete. Hur kan vi som museum stötta? Och hur kan vi som museum få del av den nya forskning som kommer leda till ny kunskap om rösträtten?

    Själv får jag nästan lite magknip när jag tänker på att det är så få år sedan som kvinnor inte hade möjlighet att rösta i riksdagen. Tänk att gifta kvinnor inte var myndiga, att de inte hade rätt att bestämma över sig själva på samma sätt som männen. Det är mindre än hundra år sedan, och även det är viktigt att prata om inför firandet. Vi behöver fortsätta arbeta för att stärka den unga demokratin och våra medborgerliga rättigheter. Än är det lite för tidigt, historiskt sett, att ta dem som för evigt givna.

    Läs mer...

    Om skribenten

    Jennie Forsberg

    Utvecklingsledare för Kvinnohistoriskt museum som utvecklar kunskapsproduktionen i museet, skapar innehåll i utställningar och är sakkunnig genusvetare och konstvetare. Teori i praktik är hennes devis.

  • Som fröken Friman eller som Suffragette?

    2 juni Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Podd, Program, Jämställdhet
    Den kvinnliga rösträttskampen gick lite lugnare till i Sverige än i England, men det fanns rebeller även här, även om de svenska kvinnorna inte sprängde några brevlådor eller krossade fönsterrutor. Svenskorna uppträdde i stället på ett svenskt ”lagom” sätt och använde den föreningskultur som de lärt sig i folkrörelserna - de organiserade sig, skrev dagordningar och begärde ordet. Föreläsning med Christina Florin 8 mars

    Särskilt berömda blev två stora namninsamlingar för kvinnlig rösträtt som uppbådade nästan en halv miljon kvinnonamn. Detta visade att rösträttsfrågan inte bara var några storstadsfeministers påhitt utan att frågan hade förankring i bredare folklager. Det var således Fröken Frimans (Anna Whitlocks) metoder i tv-serien med samma namn som blev den svenska modellen, inte suffragetternas mer anarkistiska och ibland våldsamma sätt att få uppmärksamhet.

    Rösträttsrörelsen i Sverige drog till sig tusentals kvinnor som kämpade för rösträtt och inflytande över politiken. Att leva rösträttslivet blev för somliga aktivister det stora äventyret som gav spänning och energi, men också hårt arbete, långa resor, trötthet, hot och utsatthet. De mest aktiva kvinnorna byggde upp den första feministiska massrörelsen i Sverige. Med deras hjälp blev kvinnor myndiga och fick politiskt medborgarskap i vårt land. Den största rösträttsföreningen hette Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (1903-1921) och samlade över sjutton tusen medlemmar i 270 lokalföreningar över hela landet. 1921 gick äntligen frågan igenom efter många års hårt arbete.

    Varför blev kvinnorösträtten en sådan utmaning för män och det politiska systemet? Vad var det för fel på kvinnor? Det finns flera svar på den frågan: att kvinnor skulle bli medborgare och ha en egen relation till staten grep in i maktförhållandena mellan könen och i uppdelningen av samhället i en privat och en offentlig sfär, där det kvinnliga och det manliga sågs som två motpoler. Inrotade föreställningar om könens egenskaper och maktområden ställdes på sin spets när kvinnorna ville ha samma rättigheter som män. Tänk om kvinnorna skulle rösta konservativt eller socialistiskt! Tänk om deras intresse för sociala frågor skulle leda till att underklassen fick makten. Eller tänk om kvinnorna tappade sin sexuella identitet om de blev politiker. Det var inte konstigt att de aktiva kvinnorna klädde sig extra traditionellt kvinnligt med stora hattar, mjuka volanger, spetsar och böljande kjolar. Men rädslan visade sig obefogad.
    Kvinnor som grupp var lika olika som män som grupp.

    Här kan du lyssna till hela föreläsningen från 8 mars:


    Länk för prenumeration av Podcast

    Läs mer...

    Om skribenten

    Christina Florin

    Christina Florin är professor (em)  i kvinnohistoria vid Stockholms universitet. Hon skrev sin avhandling vid Umeå universitet - om småskollärarinnor och follkskollärarinnor. Hon var aktiv i föreningen Kvinnor och Arbete i Västerbotten  och var regissör för Jösses Flickor som spelades i Umeå 1980. Hennes bok om den svenska rösträttsrörelsen heter  Kvinnor får röst . Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. (Atlas Akademi)

Öppettider

Måndag 11-18

Tisdag 11-18

Onsdag 11-18
Torsdag
11-19.30
F
redag 11-18
Lördag 11-16
Söndag
stängt


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun