Blogg

Bror, jag känner mig som mitt eget eko. Spår från andra verkligheter. Eller brödsmulor. Eller fotspåren jag ska gå i. En imitation det blir inflation i. Om en inte har någon annans fotspår att gå i får en gå i bräschen och sen i sina egna så en har några att gå i överhuvudtaget. Går till slut i cirkel.

Vissa dagar är det svårt att tro att det blir bättre. Visst det blir lättare. Blir våra egna räddare. Är inte lika rädda längre. Visst det blir bättre. För vem blir det bättre. Samhället är en disig spegel. TV:n har felinställd vitbalans. Löpsedlarna ser inte ut som jag i år heller. Rättegångstecknarens penna hittar inte rätt drag för min panna.

De säger att en samling röster blir en kör och allt det där.

Vissa stämband klingar falskt. O’boy när mjölken är kall. Öde ö. Blandas knappt. Bland kvinnokörens sopran och alt försöker bräcklig ibland-bas smälta in. Laservass diskant skär ut konturen. Millimetergrund distans. Oändligt djupa vallgrav. Vi olovliga överträdelse.

Varje rest röst ett rop och svar till kvinnosläktets försvar. Vissa resta röster skapar obehag. Så kuvar vi oss själva för att åter vara till lags. Och vad finns kvar. Vad gör vi med det rasifierade misogyna våldet. Vad gör vi med det funkofoba misogyna våldet. Vad gör vi med det queera misogyna våldet. Våldet som inte utförs av män. Våldet som utförs på den som en gång setts som man.

Man gör inte mycket alls.

Tar något mindre komplext i hand. Tar systrar med mindre komplex i hand. Hjärtat bultar svåra frågor. Munnen andas enkla svar. Händer bultar dörren stängd. Smutsiga blod. Spetälska barn. Smittsamma börda. Minns att vara tacksam om någon alls vill ha dig.

Någon sa att en måste ta en kamp i taget, inte ha för bråttom och mista hela stycket. Prioritera. Samordna. Bida sitt liv. Allt har sin plats, allt har sin tid. En tid att tala, en tid att tiga. Evig tid att ligga still och lida. Samma skam omsluts av nygammal famn.

De säger att komplementära toner blir ackord och allt det där.

I solpelarens damm dansar flisor av hud. Värmevingar. Solfjäder. Om verkligheten bara är strålar av ljus är sanningen bara strimmor av ljud. Ensamma delar. Tillsammans helhet. Bibliotek av berättelser. Prosaisk mosaik. Sköna kråksång.

Egentligen vill jag mässa om förlåtelse efter förlust. Om vittrande vanmakt innan varm vrede. Om framsteg alltför lika bakslag. Det politiska och allt det där. Det långsiktiga. Det omvälvande. Det transformativa. Men jag måste skriva detta innan vi kan gå vidare. Måste skriva fram det otydliga innan jag kan skriva fram det osynliga. Lilla olydiga jag. Här tar vi nästa steg. Sluter cirkeln bruten.