Samtal med Ulla Lundegård om föreningen Kvinnor och arbete i västerbotten

5 juli Berättelser, Kvinnohistoria, Jämställdhet, Normer, Umeå, Västerbotten

Det är fantastiskt roligt och lärorikt när det kommer besökare till museet som varit med och organiserat sig i de föreningar och sammanhang som vi lyfter i vår utställning Berättelser i en stad. Vi fick en pratstund med Ulla Lundegård, som under 1970-talet var engagerad i Föreningen kvinnor och arbete i Västerbotten.

Foto på Ulla Lundegård som står lutad mot en gul vägg i museet.

Ulla Lundegård i vår nod om Föreningen Kvinnor och arbete. Skylten till bokcafeet Maskrosen tillverkades av Ulla på 70-talet.

Lundegård beskriver sig själv som en oförtröttlig kämpe när det gäller jämställdhetsfrågor och kvinnofrågor, och säger att hon har påverkats mycket av tiden i föreningen. Lundegård var en av de som startade Kvinnor och arbete i Västerbotten och berättar hur föreningen arbetade för att synliggöra kvinnokulturen. Föreningen hyrde Östra Gymnasiet för en Kvinnokulturfestival och spelade en Västerbottensvariant av Margareta Garpelänk till annan webbplatss och Suzanne Ostenlänk till annan webbplatss teaterföreställning Jösses flickor, för att nämna några aktiviteter.

- Alla de grupper som fanns i Kvinnor och arbete var helt fantastiska, det var en sådan otrolig gemenskap och kämparglöd för att det skulle bli ett kvinnohus till slut. Maskrosen kvinnobokkafe och ockupationen av kvinnohuset - det var väldigt många olika saker som hade att göra med just kvinnokulturen och kvinnors sätt att leva.

Har du något speciellt minne av de saker vi visar just nu på museet?

- Det är väldigt mycket gemenskap och nostalgi i att komma hit och se alla de här bilderna, det är fantastiskt. Just det som jag tycker är så spännande och roligt när det gäller Jösses flickor är att där fanns ett gäng äldre kvinnor. Där fanns kvinnor som hade barn och kvinnor som levde i relationer. Sara Lidman och Rut Berggran var där och försökte på något vis att undervisa oss som var yngre. Vi hade turen att få vara i en blandad åldersgrupp.

- De lärde oss så mycket om sexualitet. Vi hade bland annat en kurs med läkaren Erik Odeblad som var inne på naturlig familjeplanering där vi inte skulle behöva äta p-piller. Vi hade en skrift där man skulle gå efter månens cykler och känna på sekret. Han tog upp oss till sin klinik och där fick vi undersöka oss och bli undersökta, för att kunna slippa p-piller. Det var en undervisning på alla plan och det var en annan fri syn på sexualitet än den som finns idag. Vi jobbade mycket för att släppa det här med högklackade skor. Vi skulle leva mer naturligt och försöka ta bort stämplen att vi skulle vara fjolliga, att vi var kvinnor som stod bakom männen. Vi skulle stå för oss själva och det var stort för 40 år sedan att göra det. Det var innan dagis kom och innan all frigörelse hade börjat. Klart det började tidigare med alla fantastiska kvinnor som var våra förebilder, men arbetet har gått väldigt långsamt tycker jag. Jag tycker fortfarande inte att Sverige är ett jämställt land. Vi vet nog inte heller riktigt vad jämställdhet innebär.

Ulla berättar att hennes starkaste förebilder var de kvinnor som fanns omkring henne på den tiden.

- Sara Lidman var ju en stor förebild eftersom hon fanns, vi såg henne och vi tog på henne och vi pratade med henne. Hon hade väldigt mycket tankar om livet och så fanns de kvinnor som Rut Berggren till exempel som forskade på universitetet om kvinnans utveckling. Just de här äldre kvinnorna som jag hade jämte mig de var mina förebilder. De var synliga för mig och de gjorde på något sätt om min historia för jag har gjort en gigantisk klassresa.

Ulla berättar vidare om hur hon reste från Småland till Lund och Umeå och att det innebar ett byte av liv.

- Jag fick en helt annan infallsvinkel på livet. Jag hade aldrig fått det annars. Min pappa tyckte att jag skulle bli sekreterare på försäkringskassan men tack vare att jag kom hit så vågade jag söka till konstfack. Jag utbildades så oerhört mycket av dem som var bättre än jag, inspirerades av dem och lärde mig att vägen var målet mer än att själva målet var målet. Det gällde att vara med, inte bara blicka framåt.

Umgås ni idag, har ni fortfarande kontakt?

- Med en del har jag kontakt men nu har vi spritts så mycket över Sverige. Umeå är ju en sådan ort som många av oss åkte till, för att sedan åka vidare. Men jag tror att alla på ett eller annat sätt fortfarande håller på, studerar genusvetenskap eller är med i Kvinnor för fred. Vi är nog aktiva på våra små plattformar som vi lever på. Det lämnade oss aldrig faktiskt. Det är egentligen det som är det största som har följt med i livet. Det har betytt så otroligt mycket för oss som varit med om den här resan, och vi har haft så roligt på grund av detta.

Om skribenten

Gabriella Moen

Gabriella Moen arbetar med värdskap på Kvinnohistoriskt museum, läser genusvetsenskap, har en magister i konstvetenskap och gillar bastu med snödopp.

Öppettider

Måndag stängt

Tisdag 10-17

Onsdag 10-17
Torsdag
10-19.30
F
redag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun