Om värdet av generationsöverskridande samtal om kvinno- och genushistoria

7 november Forskning, Gästskribenter, Kvinnohistoria, Umeå

Den 24 oktober arrangerade Föreningen SKOGH (Sveriges kvinno- och genushistoriker) en halvdagskonferens på temat ”Genus i historisk forskning/Historia i genusforskning” i Umeå.

Bild

Foto: Daniel Nyström

En av programpunkterna var ett samtal mellan idéhistorikern Lena Eskilsson, verksam vid Umeå universitet sedan slutet av 1970-talet, och historikern Bodil Formark, född i slutet av 1970-talet. Rubriken för samtalet var ”Kvinnovetandets framväxt” och samtalet kretsade kring personliga erfarenheter av, och reflektioner kring kvinno- och genushistoria samt om fältets framväxt vid Umeå universitet. Exklusivt för Kvinnohistoriskt museum delar Lena och Bodil här med sig av några av de teman som de pratade om och om vad de har fått syn så här två veckor efter konferensen.

Bodil: När möjligheten öppnade sig att hålla i en programpunkt på SKOGH:s årsmöte var det självklart för mig att fråga Lena om hon kunde tänka sig att delta i ett samtal med mig. Lena var inte bara koordinator för Genusforskarskolan under min tid som doktorand där, utan även min handledare. Men redan innan jag började doktorera i Umeå så hade jag varit väldigt imponerad av Lenas forskning och forskningsstil som exempelvis hennes avhandling Drömmen om kamratsamhället: Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad 1925-1935. Lena har ju dessutom varit aktiv inom Umeå universitets kvinno- och sedermera genusvetenskapliga miljö ända sedan 1978. Eller rättare sagt, hon är en de aktörer som under sitt yrkesliv, i många olika roller och sammanhang, bidrog till att det kvinnovetenskapliga fältet faktiskt kom till.

Lena: När Bodil frågade mig om jag ville vara med i ett samtal om ”Kvinnovetandets framväxt” var jag först lite tveksam – det kändes lite storslaget, och kanske hade jag svårt att se mig själv som historisk aktör i sammanhanget. Men jag ändrade mig när jag började titta i mina gamla almanackor och dagböcker. Det är ju väldigt mycket som hänt här i Umeå från slutet av 1970-talet på kvinno- och genusforskningsfältet. Och visst har jag varit med på olika sätt! Sen insåg jag också att det skulle vara roligt att prata om detta med just Bodil, som jag ju samtalat så mycket med i en annan egenskap, den som handledare och koordinator för Genusforskarskolan. Nu har vi nya och andra roller och kan se på den miljö vi båda vistats i ur olika tids- och rumsperspektiv.

Vi: I arbetet med att förbereda samtalet var det slående hur mycket som faktiskt förenar oss över åldersskillnaden. En viktig grund är förstås den kvinnohistoriska inriktningen med fokus på aspekter av pedagogik, medborgarskap och uppkomsten av en slags visionära kvinnliga miljöer och idésfärer under 1900-talets början. Vi har också båda två inspirerats mycket av Det andra könet av Simone de Beauvoir och har nog också båda två tidvis känt oss ganska obekväma inom den poststrukturalistiska tankestilen. Det som, i våra samtal, främst framträtt som en väsentlig skillnad är snarare kvinno- respektive genusvetenskapens institutionella förankring, storlek och räckvidd vid den tidpunkt då vi påbörjade våra respektive akademiska liv. Detta är intressant i relation till den så kallade generationskonflikt som det skrivits om och diskuterats en hel del kring inom genusvetenskapen. Vi har fått syn på att detta kanske inte primärt är en konflikt mellan äldre och yngre kvinno- respektive genusforskare, utan snarare en konflikt mellan olika vetenskapssyner och teoretiska skolor.

Bodil: Under och efter samtalet med Lena har det blivit uppenbart för mig att jag i väldigt stor utsträckning tog både kvinno- respektive genushistoria och genusvetenskapen för given när jag började läsa historia i Lund. En bidragande rumslig omständighet var nog att Historiska institutionen vid den här tiden delade hus med Genusvetenskaplig institutionen. Det var därför enkelt att röra sig mellan exempelvis de olika institutionsbiblioteken. Och kanske är det lite symptomatiskt för den generation som en äldre generation banat väg för, att den där yngre generationen, som jag ju tillhör, liksom utgår från att det som finns alltid har funnits – trots att detta kanske precis nyss etablerats och fått konturen av att vara ett vetenskapligt fält. Det där ganska naiva antagande gjorde ju också att det var först under min doktorandtid som jag fick syn på den ganska utbredda konservatism som finns inom historieämnet.

Lena: En styrka med framväxten av det nya och etablerade forskningsfält som genushistoria nu blivit är att det står på tvärvetenskaplig grund. Umeås kvinno- och genusforskning har generellt varit framgångsrik i denna satsning. Grundtanken är en verksamhet på ”två ben” – integrering i ämnena och byggande av en stark tvärvetenskaplig forummiljö för forskning och undervisning. Detta har också gjort att lärare och forskare i fältet kunnat hämta styrka och stöd för sina perspektiv i de fall där det egna ämnet ibland behandlat genusfältet med ”oinformerat ointresse”.

Bodil: Även om jag delar Lenas perspektiv på tvärvetenskap som något värdefullt och viktigt så kan ju en tvärvetenskaplig skolning också innebära att tillhörigheten som historiker blir ganska diffus och förankringen inom historieämnet svag på ett sätt som tyvärr fortfarande kan få konsekvenser, exempelvis för hur man blir bedömd av vissa forskningsfinansiärer och sakkunniga. Men för mig har samtidigt den där tvärvetenskapliga tillhörigheten gett mig en väldigt stark intellektuell frihetskänsla. Att man både får, kan och kanske till och med bör, undersöka material och frågor som inte nödvändigtvis historiker brukar göra. Jag har tänkt en del på det i relation till forskningsnätverket FlickForsk! Nordic Network for Girlhood Studies som jag var med och startade under min doktorandtid och som jag idag är koordinator för. Att själva idén till ett sånt nätverk inte skulle kunna ha kommit till utan den där specifika kreativitet och dynamik som ofta finns i tvärvetenskapliga miljöer.

Vi: Under vårt samtal vid SKOGH:s årsmöte pratade vi givetvis om många fler teman än vad vi delat med oss av i det här blogginlägget. Exempelvis om Kvinnouniversitetet i Umeå 1982, om hur Genusforskarskolan kom till, om flickgestaltens plats inom kvinno- och genusforskningen, om den ökade specialiseringen, framväxten av nya undersökningsområden och värdet av kollektivt kunskapande. Men det som vi kanske främst tar med oss efter att både förberett och genomfört det här generationsöverskridande samtalet är att det verkar saknas rum för ett fokuserat erfarenhets- och kunskapsutbyte mellan olika generationer av forskare inom kvinno- och genusforskningen. Vi tycker att det behövs mera utrymme för sånt, kanske särskilt nu när många av de som var med från början antingen redan har gått eller är på väg att gå i pension.

Öppettider

Måndag stängt

Tisdag 10-17

Onsdag 10-17
Torsdag
10-19.30
F
redag 10-17
Lördag 10-16
Söndag
12-16


Öppettider helgdagar

Besök

Kvinnohistoriskt museum
Väven, Storgatan 46a,

901 78 Umeå


Kartalänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster



Kvinnohistoriskt
museum
är en del av
Umeå kommun